Av nyligen publicerade siffror från Upphandlingsmyndigheten framgår att överprövningsmålen har ökat med 6 procent 2022 jämfört med 2021. Antal mål ökade både i förvaltningsrätt, kammarrätt och i Högsta förvaltningsdomstolen.
I förvaltningsrätterna uppgick den genomsnittliga handläggningstiden 2022 till 2,5 månader och i kammarrätt i genomsnitt till 6,7 månader. Det innebär att det tar 9,2 månader för dessa domstolar i genomsnitt att handlägga en tvåinstansprövning.
Att handläggningstiden är ännu längre i Högsta förvaltningsdomstolen, ska också tilläggas, för de mål som släpps upp hela vägen. Vi måste även ta i beaktande att inte alla mål sakprövas och att dessa mål har en betydligt kortare handläggningstid. I praktiken tar det därför ännu längre tid för att få sitt ärende prövat i sak.
Det ska konstateras att skyndsamhetskravet infördes halvårsskiftet 2022 och att det är för tidigt att dra några stora växlar kring presenterade siffror kopplat till detta krav, men det är en intressant trend att följa. Summa summarum är att det fortfarande tar för lång tid för domstolarna att hantera överprövningsärenden.
Vad beror detta på då? Det finns förstås flera faktorer som kan påverka handläggningstiden. En avgörande faktor är hur mycket resurser domstolarna har när det gäller både personal och ekonomi, och hur hög arbetsbelastningen är.
I och med att vi valt att inte införa specialdomstolar i Sverige finns även aspekten att domstolarna kan ha begränsade juridiska kompetenser eller erfarenheter av offentlig upphandling, vilket kan försena handläggningen.
En annan viktig faktor är hur komplexa frågorna som tas upp i överprövningsmålen är. Jag är den första att skriva under på att offentlig upphandling är komplex, och då arbetar jag ändå med frågorna dagligen.
Hur uppfattas det då av en leverantör som har begränsad erfarenhet av både offentlig upphandling och rättsmedel, och inte minst av domstolar, när komplexiteten i kravställande och uppfyllelse växter kontinuerligt?
Omständigheterna som åberopas i överprövningsmålen då? I samband med införandet av skyndsamhetskravet infördes även preklusionsfrister i både förvaltningsrätt och kammarrätt. Preklusionsfristerna begränsar vilka omständigheter som får åberopas, men kanske inte förenklar själva frågan om målets komplexitet.
Däremot begränsas förstås frågan vilka omständigheter som får åberopas och därmed även mängden handlingar som domstolarna har att hantera. Det kan förstås påverka handläggningstiden positivt.
Vad kan vi tillsammans göra då för att påskynda domstolarnas hantering? Överprövning är och kommer alltid att vara viktigt för att säkerställa att offentlig upphandling genomförs på ett rättssäkert sätt. Det handlar inte sällan om stora summor som i sin tur påverkar vårt samhälle. Att få sin sak prövad av tredje part är helt grundläggande för offentlig upphandling.
Svaret på frågan får därför bli att vi kanske ska se till att vi inte hamnar i överprövningssituationer in the first place? Hur vi kommer dit får jag återkomma till i senare krönika!
Magnus Johansson
Företagarna
Några futuristiska förslag på förbättringar:
1) Utforma lagar så att de flesta normalt funtade personer drar samma slutsatser av det som står i texten.
2) Domstolar dömer rigoröst utifrån lagarna och inte utvidgar osäkerheten genom att så tvivel i det som står skrivet i lagen. Att tumma och fippla ska inte löna sig varken för anbudsgivare eller myndigheter.
3) Domstolar utvecklar användbar praxis som utgår från lagstiftares mål och syften med lagstiftningen (t.ex. om lagstiftaren markerar mot onormalt låga priser så ska domstolar utveckla tydliga riktlinjer mot fenomenet och inte undergräva hela konceptet och skylla ifrån sig)
4) Hantera upphandlingsreglerna och offentlighetsprincipen som den primära kontrollmekanismen för offentliga inköp som det är. Leverantörerna sköter jobbet om de får rätta verktyg, starka rättigheter och tydliga regler.