Valet av offentlig-privat samverkan som upphandlings- och finansieringsmodell för Nya Karolinska har varit omtvistat. Detta till trots föreslår en statlig utredning att OPS ska provas på tre projekt inom väg- och järnvägsinfrastrukturens område.
OPS innebär att kommersiella företag helt eller delvis tar ansvar för att finansiera ett projekt. Bolagen får tillbaka sin investering under avtalsperioden.
Enligt kommittén bakom delbetänkandet Finansiering av infrastruktur med privat kapital (SOU 2017:13) finns det effektivitetsvinster att hämta hem med OPS, bland annat genom helhetsansvar för anläggningen. Rätt utformad bedöms riskfördelningen mellan stat och bolag kunna ge upphov till gynnsamma ekonomiska drivkrafter.
Riksgäldsdirektör Hans Lindblad är mer kritisk. Han framhåller att det saknas tydliga belägg för att modellen medför effektivitetsvinster:
– Naturliga rekommendationen borde varit: avstå OPS!
Hans Lindblad poängterar att staten lånar billigast. Privat finansiering är alltid dyrare. Han slår också fast att den hög kompetens inom upphandling och uppföljning som OPS kräver idag inte finns. Dessutom noteras bekymmersamma erfarenheter från utlandet.
Enligt Riksgälden leder OPS till minskad transparens. Detta försämrar förutsättningarna för utvärdering och försvårar medborgarnas möjligheter till ansvarsutkrävande.
I utredningen identifieras också vissa svagheter. Att det, som i fallet NKS, saknas god konkurrens i upphandlingarna hör till problembilden. Hit hör också långa avtalstider som begränsar framtida handlingsutrymme.
Innan NKS var Arlandabanan, som togs i drift år 1999, landets första större infrastruktursatsning som genomförts i offentlig-privat samverkan. Riksrevisionen noterar en projektgenomlysning att det finns en rad faktorer att beakta i beslutet kring om och när OPS ska användas.
Det är lätt att dela Hans Lindblads slutsatser om OPS. Från konkurrenssynpunkt finns tveksamheter med denna modell som kan fördyra bygg- och anläggningsprojekt till nackdel för offentliga beställare och ytterst skattebetalarna. Erfarenheter visar att risken är påtaglig att beställaren får ett informationsunderläge i förhållande till producenten, inte minst med avseende på kostnadsfördyringar under produktionstiden och där ansvarsfördelningsfrågor är komplexa och kan vara svårlösta.