Kreditbetyg — en ständig fråga

Bakgrund
Polismyndigheten genomförde en upphandling avseende konsultförmedlare för it-konsulter.  En leverantör bedömdes inte uppfylla kravet på ekonomisk och finansiell ställning. Den diskvalificerade leverantören ansökte om överprövning.

För att visa att kravet var uppfyllt skulle företaget ha UC riskklass 3 eller motsvarande riskklass enligt Creditsafe, CS. Anbudsgivare som inte nådde upp till den nivån kunde styrka god ekonomisk ställning på ett alternativt sätt enligt ett annat krav, där det angavs att utländska företag utan klassificering hos UC/CS behövde visa att kravet uppfylldes på motsvarande sätt genom annan handling. Intyg från Dun & Bradstreet, D&B, angavs som exempel.

Den diskvalificerade leverantören anförde att det inte var tillåtet att förkasta anbudet då intyg från D&B som utvisade högsta betyg hade inlämnats som styrkte kravuppfyllnad, även om  leverantören inte var ett utländskt bolag. Därutöver anförde leverantören att en kreditrating om 87 hos CS motsvarade UC riskklass 3.

Förvaltningsrätten avslog ansökan. Med hänvisning till kammarrättspraxis bedömdes kreditbetyget från CS inte motsvara UC Riskklass 3. Därtill ansågs det inte gå att utläsa att D&B hade beaktat motsvarande omständigheter som görs inom ramen för UC Riskklass 3. Intyget från D&B bedömdes därför inte styrka att kravet var uppfyllt.

Kammarrätten
Kammarrätten instämde i förvaltningsrättens bedömning att kravet inte var uppfyllt genom utdragen från UC (riskklass 1) och CS. Frågan var då om leverantören hade visat att kravet var uppfyllt genom intyget från D&B. Kammarrätten bedömde att kravet inte kunde förstås på andra sätt än att svenska och utländska anbudsgivare kunde styrka kravuppfyllelse genom intyg från D&B, samt att leverantören inte behövde lämna förklaring till intyget från D&B. Eftersom intyget visade att leverantören hade högsta kreditvärdighet bedömdes leverantören ha uppfyllt kravet. Kammarrätten förordnade därför om rättelse.

Kammarrätten var oenig och i den skiljaktiga meningen ansågs att leverantören inte kunna styrka kravet enbart genom intyget från D&B, då den möjligheten var reserverad för utländska företag utan klassificering hos CS/UC.

Till stöd för bedömningen anfördes även att företags ekonomiska ställning inte samtidigt kan vara både bra och dålig. Ett utdrag som visar att leverantören inte når upp till kravställd kreditvärdighet ansågs därför inte kunna uppvägas enbart genom ett utdrag från en annan aktör som ger en mer positiv bild, utan det krävs ytterligare underlag för att visa att kreditvärdigheten verkligen är god när det föreligger motstridiga uppgifter. Eftersom leverantören inte hade lämnat någon förklaring ansåg de skiljaktiga att leverantörens anbud skulle ha förkastats.

Normas kommentar
Då och då dyker det upp överprövningsmål som berör krav på ekonomisk kapacitet, och inte sällan handlar det om huruvida kreditupplysningsföretags poäng/kreditbetyg är jämförbara. Det finns ett antal kammarrättsavgöranden som inneburit att mycket höga betyg hos CS inte ansetts jämförbara med UC riskklass 3, främst på grund av att olika uppgifter har legat till grund för betygen.

Eftersom CS har ändrat sin ratingmodell har det funnits osäkerhet om tidigare praxis fortfarande är aktuell. Kammarrätten slår nu fast att i vart fall en rating om 87 hos CS inte motsvarar UC riskklass 3, vilket innebär att tidigare praxis alltjämt är relevant. Eftersom båda dessa aktörer, och vissa andra, är vanligt förekommande i krav är det dock synd att bedömningarna inte motiveras mer ingående.

Därutöver sätter den skiljaktiga meningen fingret på en relevant fråga, som stärker vår uppfattning att krav på ekonomisk kapacitet behöver tas på större allvar. Uppfattningen om att ett företags ekonomiska ställning inte kan vara bra och dålig samtidigt är logisk. Som utgångspunkt delar vi därför uppfattningen att det bör krävas att motstridiga uppgifter undanröjs för att kunna säkerställa kravuppfyllelse i sak.

Vi tycker även att det är viktigt att lyfta frågan om vad det egentligen är som ska uppfyllas och vad kreditbetyget ska bevisa. I praxis tenderar det att handla om vilka omständigheter CS inte beaktar. Det förs knappt någon diskussion om vad UC tar hänsyn till eller om det finns omständigheter som beaktas av CS som inte ingår i UC:s bedömningar.

Kreditupplysningsföretagens bedömningskriterier i förhållande till varandra redovisas inte heller öppet och är som utgångspunkt ”hemliga”, varför det kan vara svårt att föra bevisning kring visst kreditbetyg. Den mest avgörande frågan synes vara om betalningsanmärkningar beaktats eller inte; det saknar naturligtvis inte betydelse men en leverantörs ekonomiska ställning är i regel mer komplex än så.

På samma tema har Kammarrätten i Göteborg uttalat att ett ovillkorligt krav om att anbudsgivare skulle ha lägst UC riskklass 3 utgör en strikt schabloniserad prövning som inte är tillåten utan att det måste göras en reell och individuell bedömning av en anbudsgivares ekonomiska styrka (Se mål nr 3114-20).

Vi förespråkar inte att det ska ställas lägre krav på ekonomisk kapacitet. Det är däremot olyckligt om ett så viktigt krav förminskas till att enbart handla om kreditbetyg.

Eftersom upphandlingar typiskt sett innehåller en möjlighet för leverantörer att lämna förklaringar till varför ett visst kreditbetyg inte når upp till kravställd nivå kan, av förklarliga skäl, även andra omständigheter beaktas.

Med hänvisning till bland annat Kammarrätten i Göteborgs bedömning framstår det därför som en bättre lösning att i kraven tydligt ange vad som förväntas av en leverantörs ekonomiska och finansiella ställning samt vad det är som faktiskt ska uppfyllas, snarare än att låta det styras av viss kreditrating. Ett sådant förhållningssätt skulle bland annat leda till ökad transparens, att det som är viktigt för den upphandlande organisationen får genomslag samt att frågan om olika kreditratings jämförbarhet får minskad betydelse.

Mål
Kammarrätten i Stockholm, mål nr 3001-24.

Juristpanelen