Det handlar om att ta reda på till exempel en produkts livscykel hela vägen från att råvaror utvinns och förädlas till att produkten kommer till slutkund. Finns det risk för brott mot mänskliga eller arbetstagares rättigheter? Eller för miljöförstörelse i form av utsläpp till mark, vatten eller luft i tillverkningslandet? Eller kan det förekomma korruption?
Dessa risker kommer till uttryck i många upphandlande myndigheters kontraktsvillkor. Där uttrycker man också hur leverantören ska säkerställa att dessa krav efterlevs under kontraktstiden. Gott så! Men nu har vi plötsligt fått fler initiativ som slåss om att kontrollera leveranskedjan.
Det första jag tänker på är Europeiska kommissionens kommande förslag om hållbar bolagsstyrning som kommer att innehålla krav på så kallad tillbörlig aktsamhet (due diligence) för människor, miljö och samhälle. Förslaget kommer att innebära att företag över en viss storlek ska identifiera, förhindra, begränsa och redogöra för hur de hanterar faktisk och potentiell negativ påverkan i sina leveranskedjor.
Ett företag som till exempel har tillverkning i länder med hög risk för kränkningar av mänskliga rättigheter och arbetstagares rättigheter behöver alltså visa hur man hanterar dessa risker. Detta tangerar det vi sedan drygt tio år har tagit hänsyn till i många offentliga upphandlingar. Nu blir det alltså lagkrav på att företagen ska ha koll på leveranskedjorna.
Det andra jag tänker på är ytterligare ett lagförslag från EU som heter Internationellt upphandlingsinstrument (IPI) och som min kollega Åsa Edman tidigare har skrivit om i Inköpsrådet (Upphandling vapen i striden om handel).
Oavsett vad vi tycker om denna extra administration och hur den eventuellt hotar framtida försörjning av varor och tjänster så handlar det om krav på att ha koll på leveranskedjan.
En upphandlande myndighet måste, enligt lagförslaget, kräva att leverantörerna redogör för hur stor andel av kontraktet som läggs ut på underleverantörer från eller som tillverkas i ett område som omfattas av ett IPI-beslut. Kunskap om leveranskedjan är nyckeln till regelefterlevnad.
Det tredje jag tänker på är en följd av pandemin. Ordet försörjningskedja har hamnat på mångas läppar efter 1,5 års pandemi som avslöjat en hel del luckor i Sveriges krisberedskap. Något som kollegorna Eva-Lotta Löwstedt Lundell, Olof Molander och Charlotte Murray föreläst om (https://www.adda.se/aktuellt/sa-skapar-du-en-stark-forsorjningskedja/ ) samt Olof Molanders artikel i Dagens Samhälle – ”Det krävs ett holistiskt synsätt om vi ska få resiliens i försörjningskedjorna” (Så skapas en samordnad försörjningsberedskap – Dagens Samhälle.)
Hur ska vi se till att vi inte hamnar i samma situation igen med brist på viktiga varor som personlig skyddsutrustning när krisen står för dörren nästa gång? Inte helt otippat, kommer behovet av att ha koll på sin leveranskedja upp som gubben i lådan.
Hur ser leveranskedjan ut? Var finns produktionen? Finns det kritiska råvaror i kedjan? Vilken produktionskapacitet har fabriken, logistik och transport och finns redundans inbyggt i kedjan? Alla är exempel på angelägna frågor för att kunna hantera risker, säkra försörjningen och begränsa negativa effekter vid en kris.
Så kära upphandlande myndigheter och leverantörer – nu, om inte förr, så är det hög tid att hålla koll på leveranskedjan!
Peter Nohrstedt
hållbarhetschef, Adda Inköpscentral
Kommentatorerna ansvarar för sina egna kommentarer