Malmö stads upphandling av bojar och annan livräddningsutrustning har överprövats. Kommunen kritiseras för att ha skräddarsytt kraven – för att få gratis livbojar från Trygg-Hansa.
I förfrågningsunderlagets anbudsprislista finns direkta hänvisningar till specifika artikelnummer i Fristad Plasts sortiment. Det är detta företag som på Trygg-Hansas uppdrag tillverkar sponsorbojarna. Först sedan en konkurrent undrat över detta tillfogar kommunen de avgörande orden ”eller likvärdig” via frågor och svar.
Gabriella Manieri, upphandlingschef i Malmö stad, säger att hänvisning till artikelnummer eller dylikt följt av ”eller likvärdig” är en relativt vanligt metod för att ge en begriplig förklaring till efterfrågad kvalitet och prestanda.
– Under annonseringstiden gjordes ett förtydligande kring likvärdighet.
Enligt sin annons ville kommunen ha rödvita livbojar som är godkända enligt den internationella konventionen Solas (Safety of life at sea). Problemet är att dessa godkända bojar är enfärgat orange, en kunskapslucka som en anbudsgivare fyller i.
Krav på Solas och rödvit färg kan alltså inte kombineras. Efter att i sitt första frågesvar vidhållit det omöjliga kravet på ”rödvit och Solas” slopar Malmö stad så småningom Solas.
– Prestandakraven var dock oförändrade, betonar Gabriella Manieri.
I två omgångar förlängs därefter svarstiden för upphandlingen med några dagar.
Finns det inget värde i att välja internationellt godkända bojar i en färg som människor från när och fjärran känner igen? Solas innehåller även krav på vit reflex. Med Trygg Hansas boj levereras ingen reflex, vilket betyder sämre synlighet.
Frågan går till Ulrica Lundman, enhetschef vid Malmö stads serviceförvaltning. Hon berättar att rödvita bojar har varit vanliga i Sverige sedan 1950-talet. I Malmö stad finns ungefär 600 livbojar – och de ser likadana ut allihop.
– Just igenkänningsfaktorn är oerhört viktig vid akuta situationer när livräddningsutrustningarna verkligen behövs. Ett enhetligt utseende skapar en trygghet som kan rädda liv.
Det finns, som sagt, också en ekonomisk drivkraft. Ulrica Lundman:
– Alla Sveriges kommuner får rödvita bojar gratis för att sätta upp dem på allmän plats.
Kommunens ”betalning” till Trygg-Hansa är att upplåta reklamplats på stränderna. Dessutom förbinder sig en person på kommunen att vårda utrustning och varumärke.
Upphandlingen är nu överprövad. Shore Safety, vars anbud underkändes av materialtekniska skäl, anser i sin ansökan att inte heller Fristad Plasts vinnande anbud når kraven.
Dessutom lyfts frågan om Malmö stad här verkligen har gett alla leverantörer samma chans. Åsikten är att sponsringsupplägget omöjliggör för andra leverantörer att konkurrera och att inköpen i själva verket blir dyrare av att ha denna reklamprodukt i upphandlingen.
Malmö stads inställning är att upphandlingen genomförts i enlighet med LOU. Som bevis för att anbudsgivarna har behandlats välvilligt och lika förs fram att vissa produktkrav i förfrågningsunderlaget jämkats under frågor-och-svar-fasen.
Andra kommuner, som inte vill ha neutrala eller internationellt godkända bojar, har exkluderat Trygg-Hansa-bojarna ur sina upphandlingar. Istället rekvireras de via ett beställningsformulär på webben.
Men om TryggHansas livbojar är gratis utgör det ju inte ett köp i lagens mening och är inte väl upphandlingspliktiga? Myndigheters distribution av reklam för vissa företag är vanligt förkommande. Inte olagligt, men kanske inte heller så lämpligt.
”Kommunens ”betalning” till Trygg-Hansa är att upplåta reklamplats på stränderna. Dessutom förbinder sig en person på kommunen att vårda utrustning och varumärke.”
Som framgår av artikeln är det alltså fråga om motprestation från Kommunens sida, alltså inte gratis.
Vidare kan kommunens upplåtelse av reklamplatsen utgöra otillåtet stöd till enskild näringsidkare vilket är förbjudet enligt kommunallagen 2 kap. 8 §, 2 st. – alltså visst olagligt.
Men det är fortfarande inte ett köp i lagens mening och det strider inte mot LOU att ta emot ”gratisprodukter” som kräver någon sorts ”motprestation” annat än i reda pengar. Se bara på alla landsting som delar ut s.k ”Babybags” till nyblivna föräldrar.
Däremot är jag enig i det olämpliga i att stötta enskilda näringsidkare, och skulle det innebära ett brott mot kommunallagen så är det ju även olagligt. Men den frågan är ingenting som kan hanteras inom ramen för upphandlingslagstiftningen.
I det här fallet är det inte köp eftersom motprestationen inte utgörs av pengar eller lös egendom, men av köplagens inledande bestämmelser anger att lagen även är tillämplig på byte av lös egendom så pengar som betalning är inte en förutsättning för köp (däremot kan det som Pedersen är inne på vara förutsättning för LOU:s tillämplighet).
Det som däremot kan nämnas i sammanhanget är att det är fråga om ett oneröst avtal, alltså ett avtal på förmögenhetsrättens område och det är heller inte fråga om någon ”gratisprodukt” som du påstår.
Att landstinget ger ut ”babybags” betyder inte att det skulle vara tillåtet. Se bara https://www.gp.se/nyheter/sverige/protester-mot-reklam-påsar-på-bb-1.1225 vilken talar för att Babybags, eller ”reklam påse” som de kallas inte direkt är något bekymmersfritt att dela ut.
Letar man vidare på nätet framgår det på olika forum att reklam påsen försvunnit från olika offentligt drivna BB i Sverige (bl.a. Göteborg). Så ditt exempel med Babybag stödjer snarare tesen att ”gratisprodukter” kan vara otillåtna.
Är det inte ett köp då bojarna köps in för noll kronor i upphandlingen? Och jämförs med godkända bojar med reflexer. Synlighet har betydelse.
Kan man inte fråga sig om det strider mot LOU då det innebär att man betalar flera hundra tusen kronor mer för resten av utrustningen som krävs. Det var väl knappast tanken med LOU. Det innebär ökade kostnader för skattebetalarna jämfört med dagens läge. Bojarna rekvireras av Malmö Stad och resten av utrustningen köps in.
Strikt juridiskt är det inte ett köp av den enskilda produkten, eftersom ersättningen inte erläggs i pengar (enligt Kahn-Pedersens tolkning av liknande fall).
Därför verkar det omständligt att ens lägga in den i upphandlingen, särskilt om det fördyrar resten av utrustningen.
Om man nu vill ha 0-prisbojarna hade det kanske varit bättre att ta in dem på annat sätt och att konkurrensutsätta den delen av livräddningsutrustningen som är möjlig att jämföra på lika grunder? Jag är dock inte så insatt i den enskilda upphandlingen, men har tidigare erfarenhet av det strul som kan uppstå med 0-prisprodukter – alltså sådana som aldrig debiteras, inte sådant som mer eller mindre oförutsett kan bli 0-prissatt i en konsultupphandling o dyl.
Det är möjligtvis inte köp, men av Kristian Pedersens ”Upphandlingens grunder” (3e uppl.) så framgår det att ”Det avgörande för om avtalet är ett upphandlingskontrakt som omfattas av LOU respektive LUF är istället om det de facto sker ett utbyte av ekonomiskt mätbara prestationer”.
Livbojar med tillhörande ställning (utgår jag ifrån) i utbyte mot reklamplats och underhåll av livbojen kan man nog argumentera för är utbyte av ekonomiskt mätbara prestationer och LOU borde således vara tillämplig.
Intressant att det inte är ett köp av produkt. Av någon anledning tycks Malmö Stad aldrig haft någon annan avsikt än att ta in Trygg Hansa varumärke som är en varumärkesskyddad boj. Väldigt sent, sista dagen, slopas certifieringskraven på SOLAS för att kunna ta in dom bojarna som då är de enda som motsvarar kraven på rödvit om man nu inte tolkar rödvit som röd med vita reflexer. Besparingen är ca 100 kr per år och boj jämfört med att köpa samma boj i annan färg inkl reflex som är en bättre boj. Vad skulle en sådan reklamplats ha för värde vid en upplåtelse av utrymmet på bojen? Borde inte det räknas in i anbudet som förlorad reklamintäkt?
Tanken leder till osund konkurrens då en leverantör med hjälp av ett försäkringsbolag får betalt för att ge nollbud i en betydande del av upphandlingen. Var det försäkringsbolagets mening att den utgiften gynnar en leverantör istället för medborgarna i en kommun?