En av de upphandlingsrättsliga frågor som fått i särklass mest uppmärksamhet de senaste åren är frågan om takvolymer vid upphandlingar av ramavtal.
EU-domstolen har meddelat dom i två mål. Först i den så kallade Coopservice-domen (C-216/17) som satte ljuset på frågan, men kanske skapade fler frågor än den gav svar på.
Sedan kom avgörandet i målet Simonsen & Weel (C-23/20) där domstolen besvarade ett antal frågor som ställts av den danska Klagenævnet for Udbud. Däremellan har det varit något som närmast kan ses som en kapplöpning genom det svenska rättssystemet med en rad överprövningar varav några nått ända till HFD där de nu väntar på att avgöras.
Som så ofta tidigare, så utvecklas EU-domstolens praxis i steg från ett avgörande till nästa där vi för varje avgörande får lite mer klarhet i hur domstolen ser på frågan. Om Coopservice väckte fler frågor än den gav svar på, får man säga att domstolen i Simonsen & Weel gör flera klargöranden.
Därmed inte sagt att alla frågor gällande takvolymer är besvarade, tvärtom. Svenska domstolar, och kanske även EU-domstolen, kommer att under många år framdeles få gnugga sina geniknölar kring nya varianter på frågan.
Vilka praktiska konsekvenser får då de domar EU-domstolen hittills avkunnat för oss som dagligen arbetar med upphandling?
En konsekvens är uppenbar för de flesta, nämligen att upphandlingsannonsen eller förfrågningsunderlaget (om det finns tillgängligt kostnadsfritt och obegränsat vilket så gott som alltid är fallet i Sverige) som används vid upphandling av ramavtal måste fortsättningsvis innehålla uppgift om uppskattad kvantitet och/eller uppskattat värde. Det måste även innehålla information om en största kvantitet och/eller ett högsta värde för de varor eller tjänster som ska levereras enligt ramavtalet.
En annan konsekvens som kanske inte alla har landat i hur det ska uttryckas är att det måste framgå tydligt av ramavtalet att när (eller om) den angivna största kvantiteten eller det angivna högsta värdet uppnås, ska ramavtalet inte längre ha några verkningar.
Det ska alltså framgå tydligt att när takvolymen/takvärdet har nåtts kommer den upphandlande myndigheten inte längre att göra några avrop.
Vid ramavtal med flera leverantörer är det viktigt att tänka på att det ska framgå att det gäller den samlade volymen som avropats från samtliga leverantörer som har tilldelats ramavtal som ett resultat av den föregående upphandlingen.
För att undvika alla eventualiteter och tveksamheter tycker jag att det kan vara lämpligt att tillföra en uppsägningsgrund, som stipulerar just detta, till den förteckning över uppsägningsgrunder som brukar finnas i de allra flesta avtal och ramavtal.
Där finns vanligtvis till exempel bestämmelser om att om någon av parterna väsentligt brister i sina åtaganden kan ramavtalet sägas upp. I förteckningen ska även finnas ett antal uppsägningsgrunder som har sitt ursprung i upphandlingsrätten (har ni inte dem i er avtalsmall är det hög tid att tillföra dem), nämligen att avtal kan sägas upp om:
- ramavtalet varit föremål för en ändring som inte är tillåten enligt 17 kap. 9–14 §§ LOU
- leverantören vid tidpunkten för beslutet att ingå ramavtal borde ha uteslutits enligt någon av de obligatoriska uteslutningsgrunderna i 13 kap. LOU.
- sådan situation föreligger som beskrivs i 17 kap. 17 § 1 st. 3 p. LOU
Till dessa bör alltså ytterligare en uppsägningsgrund i stil med följande tillföras:
- ramavtalet kan sägas upp om en total volym/ett totalt värde uppgående till XXX sammantaget har avropats från detta och övriga ramavtal som tecknats som ett resultat av upphandlingen med diarienummer XXX-YYY
Genom en tydlig reglering av rätten att säga upp ramavtalet när takvolymen nås undviks inte bara risken att det uppstår oklarheter huruvida leverantören har fortsätt rätt att leverera. Därtill kan avtalsregistret hållas städat och uppdaterat med enbart aktuella avtal.
Magnus Nilsson
Upphandlingskonsult, Peak Procurement
Kommentatorerna ansvarar för sina egna kommentarer