Publiceringen av vilka som har sökt jobbet som inköpschef hos Polisen. Har fått mycket kritik och gett många frågor. Här svarar Inköpsrådets ansvarige utgivare, Bo Nordlin, på frågorna.
Vem är det som är ansvarig för publiceringen?
Det är jag. Jag är ansvarig utgivare för Inköpsrådet och ansvarar för allt som vi publicerar. Det är Per Eriksson som har skrivit artikeln, men det jag som har fattat beslutet att den ska publiceras. Ansvaret är helt och hållet mitt.
Funderade ni alls inför publiceringen på obehaget för dem som har sökt tjänsten?
Ja, absolut. I de flesta fallen publicerar Per Eriksson artiklar på Inköpsrådet på egen hand. Jag har jobbat med Per sedan – håll i er nu – 1985. Han har mitt fulla förtroende. I just det här fallet skickade Per artikeln till mig och vi diskuterade innehållet innan den publicerades. Både Per och jag förstod att några kunde vara obekväma med att deras namn publiceras.
Vi frågar oss inför publiceringen framför allt om det är relevant och intressant och vi väger det mot den eventuella skada som en namnpublicering kan medföra. I det här fallet bedömde jag att skadan är liten. Att söka ett jobb är inte klandervärt. De flesta namngivna är upphandlingschefer. Det är osannolikt att de inte skulle känna till att deras ansökan blir offentlig i samma ögonblick som den skickas in till Polismyndigheten.
Vi har publicerat texter tidigare som har varit betydligt mer besvärande för namngivna personer, än i det här fallet.
Men är det verkligen relevant? Passar inte det här bättre i Hänt i veckan?
Det är förstås också en bedömningsfråga. Jag tycker att det är relevant och intressant. Det är inte vilket jobb som helst, utan tjänsten innebär chefskap över 80 personer. Det är ett av de tyngre jobben i vår bransch. Intresset bedömer jag också som stort. Många klick är inget mål för Inköpsrådet, vår affärsmodell bygger inte på det. Men antalet klick är en indikation på intresset hos läsarna. Många har läst den här artikeln.
Nu är det länge sedan jag läste Hänt i veckan, men jag hade haft större förståelse för liknelsen om vi hade skrivit om någons otrohet eller skilsmässa. Men det kommer inte att hända.
Nu när ni har fått så mycket kritik, är det inte bara prestige som gör att du inte tar bort namnen?
Jag vill förstås säga nej. Har vi gjort fel så rättar vi det. Vi har gjort fel tidigare när det gäller just namnpubliceringar. En tjänsteman hade blivit polisanmäld och det var intressant att skriva om, men obefogat att nämna personens namn. Här gjorde vi fel. Vi tog senare bort namnet och skrev i slutet av den uppdaterade artikeln att vi hade gjort fel. Jag bad också direkt om ursäkt till den namngivna personen. Vi var även noga med att skriva om när polisanmälan lades ner.
Vilket ansvar tar ni för att det blir svårare att rekrytera efter en sådan här publicering?
Inget alls. Det är inte riktigt vår roll. Skulle vi börja ta den typen av hänsyn blir det svårare publicera något som skulle vara kritiskt.
Har ni gjort sådana här publiceringar tidigare? Kommer ni att göra det framöver?
Vi har varje fall försökt. När generaldirektören rekryterades till Upphandlingsmyndigheten försökte vi få fram namnen, men lyckades inte. Om det är relevant och intressant väljer vi att publicera även framöver. Men en förutsättning är att jobbet är tillräckligt ”tungt”.
Är publiceringen drivet av en vendetta?
Nej, verkligen inte. Varken jag eller Per har någon vendetta mot någon och skulle vi ha det skulle vi inte använda Inköpsrådet för det ändamålet.
Biter du inte den hand som föder dig?
Kanske, men vi tar inte den hänsynen när vi väljer vad vi publicerar. Vi har publicerat artiklar som har misshagat annonsörer tidigare och kommer att göra det även i framtiden, om det är befogat. Jag tror och hoppas att professionella inköpare väljer den annonskanal som är bäst för deras syfte, det vill säga når dem som de vill nå.
Är du förvånad över något i den här händelsen?
Reaktionerna är mycket större än jag hade räknat med. Jag förstod inte att det var ett så stort stigma att det blir offentligt att man söker ett jobb, något som ju är en del av de flestas karriärutveckling.
Är det något du ångrar?
Det hade varit lugnare och skönare om vi inte hade publicerat, men nej jag ångrar inte det. Kanske att vi kunde ha strukit funderingarna kring vad som kunde hända på SOI:s nästa styrelsemöte. Men det är en bagatell i sammanhanget.
Stå på dig, Bo! Sekundärkränkta DDR-svenskar borde lära sig att offentlighetsprincipen råder utanför deras trånga PK-åsiktskorridorer!