En upphandlande myndighet hade år 2016 upphandlat ett ramavtal för möbel och kontorsflyttning, från vilket ett visst bolag var avropsberättigat. En leverantör (A), som var rankad som tvåa i ramavtalet, ansökte om överprövning av avtals giltighet mellan bolaget och annan leverantör (B), som var rankad etta i ramavtalet. A menade att bolaget och B i princip ingått ett nytt direktupphandlat ramavtal genom att väsentligt frångå det ursprungliga ramavtalets villkor. A yrkade även att samtliga avrop från det nya direktupphandlade avtalet skulle ogiltigförklaras. B hade systematiskt tillåtits att fakturera mer och på annat sätt än vad som följde av det ursprungliga ramavtalet.
Förvaltningsrätten konstaterade att det var A som hade bevisbördan för att ett nytt direktupphandlat ramavtal hade ingåtts. Det hade visserligen visats att det förekom avsteg från det ursprungliga ramavtalet, men rätten fann det inte tillräckligt för att anse att det förelåg ett nytt direktupphandlat avtal. Något sådant ramavtal kunde därför inte ogiltigförklaras och inte heller avropen på denna grund, varför ansökan avslogs. Förvaltningsrätten fann vidare att den på grund av processens ram inte kunde pröva om varje avrop i sig skulle anses utgöra otillåtna direktupphandlingar, eftersom detta inte yrkats i målet.
A överklagade till kammarrätten och yrkade även att avropen skulle anses innebära så pass väsentliga avsteg från det ursprungliga ramavtalet att de utgör otillåtna direktupphandlingar. Kammarrätten ansåg dock att den var förhindrad att pröva detta såsom första instans.
De många avstegen vad gällde fakturering, timdebitering och avsaknad av skriftligt godkännande fann kammarrätten inte överensstämde med villkoren i det ursprungliga ramavtalet. En ändrad prismodell hade uppstått och den avtalade prismodellen hade frångåtts. Villkor om pris är väsentliga och den ändrade prismodellen hade medfört att den ekonomiska jämvikten hade förskjutits till förmån för B. Sammantaget fann kammarrätten att ett nytt otillåtet direktupphandlat avtal hade uppstått, som ersatt det ursprungliga.
Fråga var därefter om talan om ogiltighet inkommit i rätt tid. Sexmånadersfristen enligt 16 kap. 17 § LOU i 2007 års LOU börjar löpa då civilrättslig bundenhet uppstår, konstaterade rätten. I målet hade det nya avtalsinnehållet vuxit fram successivt, varför särskild hänsyn borde tas till tredje mans möjligheter att upptäcka förhållandena. Kammarrätten slog fast att det är den upphandlande myndigheten som har bevisbördan för att ansökan inkommit för sent och fann att det nya ramavtalet i vart fall uppstått när befattningshavare för både bolaget och B uppmärksammats av A på tillämpningen av de ändrade villkoren. Ansökan ansågs därmed ha inkommit i rätt tid och det nya ramavtalet kunde ogiltigförklaras, liksom de avrop som skett efter tidpunkten för avtalsbundenhet.