En kommun ingick den 12 september 1991 ett tjänstekoncessionsavtal med A. Därefter har tilläggsavtal ingåtts den 6 oktober 1992, den 4 juli 2000, den 14 september 2007 samt ytterligare ett den 4 januari 2018.
Genom tjänstekoncessionsavtalet kom parterna överens om att A skulle sätta upp väderskydd, stadsinformationstavlor, stadspelare, gatutoaletter och papperskorgar av visst slag och antal.
All utrustning skulle kvarstå i A:s ägo och kommunen förband sig att utan kostnad låta A nyttja erforderlig mark som hörde till myndigheten eller som myndigheten hade förfoganderätt till. Kommunen gav även A ensamrätt att upplåta dispositionsrätten till reklam i anläggningarna.
B ansökte om överprövning av avtalens giltighet och begärde att förvaltningsrätten interimistiskt skulle förordna om att tilläggsavtalet av den 4 januari 2018 inte skulle få fullgöras till dess något annat bestämts.
Förvaltningsrätten beslutade den 26 februari 2018 att avslå yrkandet om interimistiskt beslut eftersom tilläggsavtalet inte ansågs ha en så självständig ställning gentemot tidigare avtal eller annars var av sådan karaktär att det borde ha betraktats som en koncession i sig. Det ansågs inte sannolikt att B:s talan kunde prövas enligt den nuvarande lagstiftningen.
B överklagade detta avgörande till Kammarrätten i Göteborg som beslutade att avtalet inte fick fullgöras innan annat hade bestämts (mål nr 972-18). Kammarrätten ansåg att LUK är tillämplig i den situationen att ett kontrakt ändras efter ikraftträdandet och att det var sannolikt att avtalet som helhet inte utgjorde en tillåten ändring enligt LUK.
Under målet i förvaltningsrätten ingick A och kommunen en överenskommelse om att avtalet skulle upphöra och kommunen gjorde därför gällande att målet skulle avskrivas.
Men B menade att delar av avtalet redan hade fullgjorts och att överenskommelsen inte visade att utförda avtalsprestationer skulle återgå.
Förvaltningsrätten konstaterade att utredningen i målet inte ensidigt talade för att överenskommelsen utgjorde en uppsägning och det fanns därför inga skäl för att avskriva målet. Förvaltningsrätten konstaterade också att tilläggsavtalet innebar en sådan utvidgning av avtalets omfattning att det utgjorde en väsentlig ändring och att det således skulle ogiltigförklaras.
Kommunen och A överklagade till kammarrätten som avslog överklagandena.
Kammarrätten uttalade att parterna i ett fall som detta inte förfogar över processen på ett sådant sätt att de genom att säga upp avtalet kan undvika att beslut fattas om ogiltigförklaring av det avtal som ingåtts med åsidosättande av LUK. Oberoende av om prestationer hade utväxlats mellan parterna fann således kammarrätten att det fanns skäl att ogiltigförklara avtalet.
HFD:s avgörande av målet finns här: