Målet i den nationella domstolen rörde en upphandling av tillverkning, transport, installation och drift av biljettautomater inom kollektivtrafiken i Budapest.
Den leverantör som tilldelats kontraktet ändrade tillsammans med den upphandlande enheten kontraktet vid ett flertal tillfällen under avtalsperioden.
Den myndighet som utövade tillsyn över offentliga upphandlingar (Överklagandenämnden) inledde ex officio en prövning av om avtalsparterna genom ändringarna handlat i strid med nationell rätt.
En nationell överklagandenämnd slog senare fast att ett nytt förfarande för offentlig upphandling borde ha genomförts för var och en av ändringarna i kontraktet, och utdelade böter till både den upphandlande enheten och leverantören i enlighet med nationell rätt.
Bötesbeloppen uppgick till cirka 2,6 miljoner svenska kronor respektive cirka 2,3 miljoner svenska kronor. Båda parter ansågs ha gjort sig skyldiga till en överträdelse av upphandlingslagstiftningen.
Leverantören överklagade beslutet till Överdomstolen för Budapests stad och yrkade att domstolen skulle fastställa att bolaget inte hade gjort sig skyldigt till någon överträdelse och att beslutet att ålägga bolaget böter skulle ändras.
Bolaget anförde att reglerna om förbud mot ändring av gällande kontrakt riktar sig till den upphandlande enheten, och inte till leverantören. Leverantören menade att eftersom det är upp till den upphandlande enheten att anordna ett nytt förfarande när avtalet ändras, är det också enheten som kan tilldelas sanktioner vid överträdelse av reglerna.
Bolaget menade vidare att Överklagandenämnden åsidosatt såväl rättssäkerhetsprincipen som rättsstatsprincipen genom att låta bolaget bära följderna av den upphandlande enhetens beslut.
Även den upphandlande myndigheten överklagade beslutet och yrkade att det skulle omprövas.
Överklagandet ledde till att Överdomstolen för Budapests stad vilandeförklarade målet och ställde frågor till EU-domstolen om tolkningen av vissa artiklar i LOU-direktivet.
EU-domstolen anmärkte att eftersom fråga var om upphandling av tillverkning med mera och drift av biljettautomater för kollektivtrafik så var det LUF-direktivet som skulle tillämpas. Frågorna rörde om artiklarna 1.2 och 89 utgör ett hinder mot att i enlighet med nationell lagstiftning utdela sanktioner mot både den upphandlande myndigheten och leverantören vid en otillåten ändring av ett kontrakt under löptiden.
EU-domstolen konstaterade att artiklarna 1.2 och 89 innebär att leverantören i ett kontraktsförhållande omfattas av direktiv 2014/25. Av domen kan utläsas att det endast är den upphandlande enheten som kan hållas ansvarig för överträdelsen.
Direktivet utgör dock inget hinder mot att böter utfärdas både mot leverantören och den upphandlande enheten. Detta gäller även om en nationell tillsynsmyndighet på eget initiativ inlett förfarandet som sedermera ledde till sanktionerna.
EU-domstolen förklarade att nationella sanktionsregler måste vara förenliga med unionsrätten och de generella principer som unionsrätten vilar på. De böter som delas ut måste av detta skäl vara proportionerliga.
En bedömning av sanktionernas proportionalitet ska ha sin utgångspunkt i vad som legat leverantören respektive den upphandlande enheten till last (”med beaktande av var och en av dessa parters egna beteenden”).
Instans: EU-domstolen (begäran om förhandsavgörande från Ungern)