En upphandlande myndighet upphandlade VA-material. En leverantör ansökte om överprövning och yrkade att upphandlingen skulle göras om. Leverantören hävdade att utvärderingsmodellen, som innehöll ett bör-krav om att leverantören bör ha hämtlager eller butik inom 15 km från en viss plats i staden, stred mot LOU. Leverantören hade varken hämtlager eller butik inom den angivna radien. Den upphandlande myndigheten bestred ansökan och ansåg bör-kravet vara förenligt med LOU.
Förvaltningsrätten fann det inte visat att upphandlingen stred mot LOU och avslog ansökan.
Leverantören överklagade till kammarrätten som med ändring av förvaltningsrättens dom beslutade att upphandlingen skulle göras om.
Kammarrätten konstaterade att bör-kravet var objektivt utformat och gällde lika för alla leverantörer, varför det inte stred mot principerna om likabehandling och diskriminering. I frågan om kravet var proportionerligt slog kammarrätten fast att detta innebär att myndigheten inte får ställa större krav på leverantören än vad som behövs och vad som är ändamålsenligt för upphandlingen. Vidare att kravet ska ha ett naturligt samband och stå i proportion till det behov som ska täckas.
Bör-kravet hade getts en vikt om 20 procent vilket indikerade att det getts en relativt stor betydelse i upphandlingen. Frågan var således om det kunde anses gå längre än vad som var nödvändigt för att den upphandlande myndigheten skulle kunna säkerställa tillgången till VA-material. Kammarrätten konstaterade att den upphandlande myndigheten i sitt förfrågningsunderlag hade ställt flera detaljerade krav som syftade till att garantera tillgänglighet och tillhandahållande av produkter inom visst tidsintervall.
Dessutom hade den upphandlande myndigheten ett eget lager för att täcka visst behov av material vid akuta läckor. Den upphandlande myndigheten hade inte argumenterat närmare om eller redovisat någon utredning varför det därutöver var nödvändigt att leverantören hade ett hämtlager eller en butik inom visst geografiskt avstånd. Myndigheten hade bara hänvisat till att det skulle vara förenat med väsentligt ökade kostnader om den måste hålla ett eget lager.
Det uppställda kravet riskerade leda till att konkurrensen begränsades på ett sätt som inte är nödvändigt genom att leverantörer som inte finns på orten avhåller sig från att lämna anbud i upphandlingen. Kammarrätten fann att den upphandlande myndigheten inte hade visat att bör-kravet och utvärderingsmodellen var proportionerliga.
Myndigheten hade därmed brutit mot 1 kap. 9 § 2007 års LOU. Upphandlingens konkurrensuppsökande skede var skadat och upphandlingen skulle göras om.
Domen är intressant på många sätt och kanske särskilt för att den tydliggör att det är den upphandlande myndigheten som måste visa att bör-kravet på hämtlager eller butik inom viss radie är proportionerligt.