Hampus Hagman är riksdagsledamot för Kristdemokraterna och är bland annat ledamot i skatteutskottet och suppleant i näringsutskottet.
Han brinner bland annat för frågan om bättre villkor för småföretagare.
Nu har han skrivit en motion där han föreslår att det skapas en statlig plattform där all offentlig upphandling annonseras.
– Det finns redan i många andra EU-länder och jag ser flera fördelar, säger Hampus Hagman, som kommer från Göteborg.
Hans uppfattning är att dagens system, med en rad konkurrerande privata portaler, är för svåröverskådligt och dyrt för de mindre företagen.
– Systemet som det är uppbyggt i dag gynnar större aktörer i stället för fri konkurrens. Något som skattebetalarna förlorar på, säger Hampus Hagman.
Förutom bättre konkurrens, som gynnar småföretag och skattebetalare, skulle den statliga databasen ge ytterligare en fördel, enligt motionen: Att medborgare och media enklare kan följa vad den offentliga sektorn gör med en stor del av skattepengarna.
– Den ökade transparensen ser jag som en väldigt viktig faktor, säger Hampus Hagman.
Han drar en parallell till den bristande statistiken för offentlig upphandling.
– Som politiker svårt att få kläm på det som görs inom offentlig upphandling.
Men ditt förslag innebär ju också att du slår undan benen för företagen som erbjuder portaler?
– Ja, det är jag förstås medveten om. Men fördelarna för småföretagen och allmänheten överväger, säger Hampus Hagman.
Enligt Hampus Hagman har frågan lyfts tidigare men inte drivits systematiskt.
– Jag tror inte på stöd i riksdagen i år. Motionen är ett sätt att starta debatten, lobbyarbetet börjar nu.
Magnus Johansson, expert på upphandling på lobbyorganisationen Företagarna, är dock tveksam till förslaget.
Detta med hänvisning till de nya reglerna om registrering av annonsdatabaser som nyligen infördes.
Konkurrensverket har i uppgift pröva om databaserna uppfyller ställda krav, särskilt mot bakgrund av att kunna inhämta en mer tillförlitlig upphandlingsstatistik.
– Jag tycker att man ska utvärdera den lösningen först innan man överväger att helt skrota den privata annonsdatabasmarknaden. Våra medlemmar uttrycker sällan att det är problem att hitta själva upphandlingarna. Den största utmaningen är att kraven som ställs i offentliga upphandlingar är för svåra att uppfylla, säger Magnus Johansson.
Upphandlingsmyndigheten, som enligt motionen skulle starta portalen, vill inte föregå ett eventuellt ja i riksdagen.
– Vi kommenterar aldrig motioner, meddelar Lars Pyk, pressansvarig.
Vill du bli bättre på att projektleda upphandlingar?
Vilka kostnader för små företag är det Hampus pratar om? I två av de ledande systemen på marknaden för upphandling är det gratis att skapa konto och lägga anbud.
Det kan väl gissningsvis vara kostnaden för annonsbevakning det handlar om? Den är ju helt valfri, men vill man ha bevakning av tex CPV-koder så kostar det en slant. Jag presumerar att det är en tjänst som en statlig annonsportal inte heller skulle erbjuda kostnadsfritt, om ens alls.
@Upphandlare: Den ekonomiska grunden för de kommersiella annonsdatabaserna är inte de summor som Visma eller E-avrop får av upphandlande myndigheterna när de vill annonsera upphandlingar, utan de prenumerationstjänster som varje leverantör måste betala om de vill få löpande uppdateringar om vilka annonser som ligger ute för tillfället. Baskostnaden är exempelvis 408 kr/månader för bevakning i Visma Opic (https://www.opic.com/bestall/).
Det stämmer att det är gratis att registrera ett konto, att söka i databaserna och att lämna anbud (via länk till tendsign eller dylikt). Om en upphandlande myndighet sätter anbudstiden till 15-30 dagar och stänger dörren för frågor 10 dagar före anbudsfristens utgång, så är det dock inte realistiskt att använda gratistjänsten för att veckovis göra kanske 10 manuella slagningar på olika CPV-koder, geografiska avgränsningar och upphandlande myndigheters namn. Fem förlorade arbetsdagar kan vara avgörande för om en organisation hinner samordna sina olika beslutsfattare och utforma ett vettigt anbud, även om tidsaspekten ofta överdrivs. Bevakningsprenumeration är ett tillval, men oftast är detta val det enda rimliga alternativet.
I teorin kan en småföretagare som i huvudsak levererar till det privata (och sällan deltagit i offentliga upphandlingar) vara mindre benägen att se värdet i att betala 408*12 kronor per år, vilket i sin tur leder till en ond cirkel då att de missar potentiellt intressanta upphandlingar och aldrig utvecklar det intresse som skulle ha rättfärdigat bevakningskostnaden. Såvitt jag förstår så finns det dock inget entydigt empirisk stöd för att detta teoretiska problem överensstämmer med verkligheten.
Det som berörs i riksdagsmotionen handlar nog inte om att det skulle vara orimligt att betala ett par tusen kronor per år för automatiserad bevakning av upphandlingsannonser, utan om frågan huruvida det offentliga hade fått fler anbud och eventuellt bättre avtal om det inte hade funnits så många barriärer mellan köparen (upphandlande myndighet) och säljaren (leverantör) när det gäller lättillgänglig information om annonser spridda i kanske fem databaser. Att bevakning av annonser kräver betalning tillgodoser inget upphandlarintresse eller offentligt intresse, utan är en finansieringslösning som utvecklades i Sverige när vi bekräftade att det inte skulle vara en statlig uppgift att driva annonsdatabaser (jfr bl.a. prop. 1999/2000:128 s. 26-27).