I Konkurrensverkets årliga rapport Siffror och fakta om offentliga upphandlingar beskrivs små företag som oväntat anbudsvilliga. Fast det gäller inte de riktigt små företagen, vars ointresse för offentlig upphandling bekräftas i en rapport från Tillväxtverket.
Enligt Tillväxtverket har endast 14,2 procent av företagen med mellan en och nio anställda budat i en upphandling under de senaste tolv månaderna. För ”soloföretag” där endast ägaren är aktiv är denna andel blott 7,9 procent.
Ju större företagen är, desto vanligare är det dock att de konkurrerar om offentliga kontrakt. Av företag med 10-49 anställda har 36,2 procent lämnat anbud och bland företagen med 50-249 anställda ökar siffran till 44,8 procent.
Rapporten Företagens medverkan i offentlig upphandling ger vid handen att de större företagen också lämnar betydligt fler anbud än de mindre företagen.
Det finns även skillnader mellan olika branscher och län. Kalmar län ligger i topp med 22 procent. Följt av Norrbottens län med 20 procent. I de tre storstadslänen är det en lägre andel företag som medverkat. Lägst av alla län ligger Skåne där endast nio procent av företagen medverkat.
Sett till bransch är små och medelstora företag inom bygg och utbildning mest benägna att delta i offentliga upphandlingar. Allra sämst är intresset inom sektorerna kultur, nöje och fritid.
Två tredjedelar av de företag som ”står över” anser att offentlig upphandling inte är aktuellt för dem. Den näst vanligaste anledningen är att det är för komplicerat och tar för mycket tid. Att kontrakten är för stora är ett annat inte helt ovanligt skäl att avstå.
Tyvärr är det så att när offentliga upphandlare gör en upphandling har dom oftast redan bestämt önskad leverantör. Har redan haft kontakt med säljaren. Skriver upphandlingen på ett sådant sätt att man utesluter andra fabrikat eller konsulter. Ofta misstänker vi att det är den tilltänkta leverantören hjälper till med skall krav för att utesluta alla andra. Oftast är det sådana krav som är irrelevanta för användaren. ( precis som Sjöfartsverkets upphandling av helikoptrar, har beskrivits i media) Det tråkiga är att detta förekommer hela tiden, det är inte en engångs företeelse. Med den höjda direktupphandlings gränden blir det ännu värre.
Kortare tid att svara på upphandlingen och val av leverantör är redan utsedd, man går oftast på den kortaste möjliga upphandlingstiden.
Detta blir mycket dyrt för skattebetalarna. Syftet med upphandlingen går förlorad.
När en upphandling är skriven med så många skallkrav går man miste om nya innovationer.
Vi har i princip slutat att svara på upphandlingar. Vi kan se på kraven vilken leverantör man vill ha.
En väl fungerande konkurrens är väsentlig för att nå ett framgångsrikt upphandlingsresultat som även inkluderar små- och medelstora företag.
Vid de flesta upphandlingar är det svårt att finna ett företag som kan uppfylla den efterfrågade tjänstens olika kompetensdelar, och en fördel vore då att bredda utbudet genom att underlätta utnyttjandet av de anbudsgivare som placerat sig på 2a och 3e plats i rangordningen. I de allra flesta fall sker inte detta eftersom företaget som är först i rangordning sällan tackar nej till uppdrag. I syfte att effektivisera och bättre utnyttja upphandlade konsulters/entreprenörers diversifierade tjänster borde man i Upphandlingsförordningen LOU tydligare peka på möjligheten för upphandlande myndighet att vid avropsförfarandet fördela uppdragen med hjälp av en fördelningsnyckel, till exempel så här:
Rangordnad 1: 30% – 60%
Rangordnad 2: 20% – 50%
Rangordnad 3: 10% – 40%
Jag fortsätter på Jakob:s kommentar även om vi hamnar lite OT.
Några frågor som uppenbarar sig är:
– bara % av uppdrag? Pengar, antal, och avtalstid är också viktigt?
– är det rimligt att 3:an kan få större % än 1:an?
– är det rimligt att 3:an kan får mer betalt än 1:an (bästa anbudet)?
– ska det gå att kräva ”kompensation” om leverantören inte får ”sin” %? Varför/varför inte?
– öppnar inte en fördelningsnyckel dörren för favorisering och godtycke?
– borde inte ”diversifierade tjänster” rimligtvis återfinnas i separata avtal/rangordningar?
Även om det finns stöd för en fördelningsnyckel i nya LOU så återstår det att se vad som kommer accepteras som ”objektiva villkor” för tilldelning.
Förslag?
Tack för en intressant diskussion!
Uppsala har prövat att kombinera rangordning med egen fördelning. Jag uppmärksammade i en nyhetsnotis i fjol höstas att det blev strid om saken: https://upphandling24.se/okej-att-kombinera-rangordning-med-egen-fordelning
//Per, nyhetsredaktör på Inköpsrådet.se
Hej!
Jag funderar över vilka affärer den lilla företagaren eg är intresserad av. Kanske är det inte främst långa ramavtal med krav på kontinuerlig leverans utan köp av enskilda uppdrag eller köp med relativt lågt värde. Alltså borde det vara direktupphandlingar som främst attraherar små företag.
För att dessa ska vara möjliga att konkurrera om borde även köp under 505 tkr annonseras. Så sker i Gävleborg och upplevelsen av detta är bra. Underlagen är enkla och ledtiderna korta.
Hör gärna av er så berättar jag mer om hur det går till och framförallt till er företagare, prenumerera på upphandlingar och svara, konkurrera och vinn dessa kontrakt för vi som köpare behöver er.
Vi ses
Du har givetvis rätt Johan och jag är övertygad om att ni är inne på rätt spår i Gävleborg.
Fram tills idag tror jag att det, i huvudsak, funnits två ”problem” som gjort det svårare än nödvändigt för småföretag att delta.
Det första är UM/UEs rädsla för att ”dela” kontrakt som eventuellt skulle kunna ses som kontrakt ”av samma slag” eller som ett ”kontinuerligt behov”. Dessa termer har felaktigt fått en alltför vid betydelse och användning. Jag tror att UM och UE av försiktighetsskäl många gånger hellre annonserar fyraåriga ramavtal istället för att teckna ett årsavtal, exempelvis genom en direktupphandling riktad mot mindre aktörer.
Där med inte sagt att det kan finnas praktiska eller ekonomiska skäl att teckna fleråriga avtal genom t.ex. ett förenklat eller öppet förfarande. Det är dock viktigt att komma ihåg att bestämmelsen, angående kontrakt som regelbundet återkommer, tar sikte på avtal som upprättas under ett och samma verksamhetsår. Annars skulle 15 kapitel LOU sakna tillämpningsområde.
Detta andra problemet då? Personligen hade jag gärna sätt att det fanns en annonseringsplikt redan vid några tusenlappar (är förmodligen ganska ensam om den åsikten) men så länge Sverige propsar på att primärprinciperna ska tillämpas med full kraft även på direktupphandlingar så är det en klart försvårande faktor.
Avslutningsvis, tröskelvärdena, tidsgränserna, och direktupphandlingsgränsen finns där av en anledning. Direktupphandlingsunderlagen måste få vara enkla, ska inte ta upp alla eventualiteter, och måste få ge utrymme för koordineringsstrategier mellan parterna där avtalets innehåll endast till ringa del påverkas av sakkunskap och långt mer av förtroendet och tilliten mellan parterna.
Ha det gott!