Lagändringarna från och med den 1 juli 2022
Det har säkert inte gått någon förbi att upphandlingslagarna ändrades från och med den 1 juli i år. En av nyheterna var att det infördes ett skyndsamhetskrav för upphandlingsmålens handläggning hos förvaltningsdomstolarna.
Nu har skyndsamhetskravet funnits på plats i ungefär ett halvår, och jag har hela tiden funderat på om, när och hur vi ser eventuella effekter av lagändringarna. I förarbetena till den nya regeln om skyndsamhet i 20 kap. 5 a § LOU beskriver lagstiftaren att skyndsamhetskravet bedöms kunna uppfyllas inom ramen för befintliga anslag för domstolarna. I korthet skulle domstolarna klara av mer på kortare tid, utan att få extra medel för detta.
Ett sätt att uppnå målet under de förutsättningarna är, enligt förarbetena, att domstolarna kan använda skyndsamhetskravet som anledning till att vara restriktiva med att bevilja anstånd för parterna att yttra sig, samt att begränsa tiden för skriftväxling i målet. Även parterna i målet skulle alltså klara av mer på kortare tid.
Ser vi någon effekt (ännu)?
Skyndsamhetskravet i LOU började gälla samma dag som lagändringen trädde i kraft, alltså den 1 juli 2022, och det gällde även mål som redan var pågående. Vi var nog många som var nyfikna på att se den eventuella effekten av ändringarna.
När jag nyligen fick frågan om ifall ett visst ärende skulle gå snabbare än det förra målet hos kommunen, med hänvisning till lagändringen, fick det mig att fundera över det skyndsamhetskrav som nu alltså blir ett halvår gammalt.
Min egen uppfattning, och den hos många av mina kollegor i branschen, är att det inte riktigt har gått att se någon tydlig tendens mot en ökad skyndsamhet i målens handläggning. Upphandlingsmålen var ju redan innan lagändringen så kallade förtursmål hos förvaltningsrätterna, och de hanterades därför snabbare än övriga måltyper ändå.
I ett just nu pågående mål hos Förvaltningsrätten i Stockholm såg jag något som fick mig att undra om vi inte nu börjar se viss effekt.
Målets handläggning präglas av mycket korta yttrandefrister. Bara ett fåtal dagar per part, jämfört med den veckas yttrandefrist som jag tror många är vana vid. Om arbetet hos domstolen fortsätter enligt den preliminära planen är målet dessutom avgjort på cirka två månader. Att ta skyndsamhetskravet på allvar på detta sätt är lovvärt – särskilt om det dessutom är fråga om ett trendbrott.
Är det då ett trendbrott, eller bara ett undantag? Finns det liknande tendenser i övriga domstolar?
Skynda långsamt
Ett enda mål hos en enda domstol säger så klart ingenting om utvecklingen i landet generellt sett. Jag har därför ägnat lite tid åt att kolla på ett antal pågående (eller nyligen avslutade) mål i våra förvaltningsrätter runtom i landet för att se om jag kunde upptäcka samma tendenser hos fler domstolar.
Dessvärre kan jag inte påstå att min (högst begränsade) research gör oss klokare. Om det inte har införts nya rutiner alldeles nyss – efter den tidsperiod under hösten jag har tittat på – verkar det generellt som att det vanligaste runtom i landet fortfarande är att ge parterna cirka sju till tio dagars svarsfrister per yttrande. När parterna begär anstånd med att inkomma med yttrande beviljas det allt som oftast.
Erfarenhetsmässigt kan dock konstateras att det sällan är så att skriftväxlingsfasen i ett överprövningsmål pågår i mer än ungefär sex veckor. Den genomsnittliga handläggningstiden för sakprövade mål i första instans, utifrån Konkurrensverkets redovisning av statistik för år 2020, är 3,6 månader.
Merparten av tiden som ett överprövningsmål ligger hos förvaltningsrätterna utgörs typiskt sett inte av skriftväxling mellan parterna, utan av den tid som följer därpå där domstolen arbetar med att avgöra målet.
I förarbetena till det nya skyndsamhetskravet nämns däremot begränsande åtgärder under just skriftväxlingsfasen som det enda konkreta tipset från lagstiftaren till domstolarna om hur skyndsamhetskravet ska uppfyllas.
Förhoppningsvis lyckas förvaltningsrätterna med den svåra uppgiften att klara av mer på kortare tid. Den typen av utveckling har vi dock ännu inte sett. Det kommer dessutom ta tid innan vi kommer kunna se om den genomsnittliga handläggningstiden sjunker över hela landet, eftersom den tillgängliga statistiken från Konkurrensverket och Upphandlingsmyndigheten (av nödvändighet) släpar efter med lite mer än ett år.
Tyvärr lär vi alltså inte se eventuella effekter på ett nationellt plan förrän tidigast nästa vinter. Med tanke på hur ofta jag får frågan om hur lång tid det tar innan ett mål kan avgöras vore det kul att kunna peka på en positiv utveckling. Vem vet, det kanske kan bli en fin nyårskaramell till nästa årsskifte!
Olle Lindberg
Kahn Pedersen
Kommentatorerna ansvarar för sina egna kommentarer