Intervallutvärderingens sista suck

Här kommer i alla fall ytterligare en analys av avgörandet.

I ett avgörande från Högsta förvaltningsdomstolen, mål: 3566–21, reduceras antalet utvärderingsmodeller som kan användas i offentlig upphandling genom ett underkännande av prisintervaller.

Många som läser domen kommer givetvis först och främst fokusera på att den tidigare golvprisdomen även gäller för utvärderingsmodeller som uppställer en golvnivå för poäng. Det är inte på något sätt är överraskande.

Vi förhindras alltså av att använda en utvärderingsmodell som straffar ut de leverantör som erbjuder ett pris som understiger en förutbestämd prisnivå. Prissättningen måste enligt domen vara fri för anbudsgivaren.

Men den praktiska konsekvensen av domen som är verkligt intressant ligger i HFD:s andra slutsats.

Domen
I upphandlingen som HFD prövade, användes en utvärderingsmodell som inte gav anbudspriser under 700 000 kr någon fördel.

Prisberäkningsmodellen i den prövade upphandlingen var enligt följande:

0–700 000 kr: 55 poäng
700 001–3 000 000 kr: 35 poäng
och så vidare.

För det första konstaterar HFD att anbudspriser under 700 000 kronor inte ger någon ytterligare fördel vid utvärderingen. Prisgränsen i utvärderingen innebär att en leverantör som till exempel vill ta sig in på en marknad genom att pressa sina priser, i praktiken fråntas möjligheten att göra det under den angivna gränsen.

För det andra konstaterar HFD att en sådan utvärderingsmodell innebär att om två leverantörer erbjuder samma kvalitet, så är det inte säkert att den av leverantörerna som erbjuder det lägsta priset rankas högre än den leverantören med ett högre pris (exempelvis 1 krona dyrare).

Slutsatsen är helt rimlig, sett till att vi alltid ska identifiera det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet (borträknat kap.19-upphandlingar, där det helt och hållet saknas riktlinjer vad en utvärdering faktiskt ska leda till).

HFD:s andra slutsats leder obestridligen till helt nya förutsättningar kring vilka utvärderingsmodeller som får anses tillåtna. Konsekvensen av HFD:s andra slutsats är att prisintervaller inte längre är tillåtet, eftersom prisintervallerna inte garanterar att det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudets antas. Även om ett anbud endast är en krona billigare så är det otvivelaktigt mer fördelaktigt än det dyrare anbudet i samma prisintervall.

Domens andra slutsats är således ett hårt slag mot alla upphandlare som föredrar att använda sig av poängmodeller när de utvärderar. Domen sätter uppenbarligen stopp för alla försök att skapa absoluta poängräkningsmodeller.

Poängräkningsmodeller
Alla poängräkningsmodeller är förenade med svårigheten att omvandla pris till poäng. Ett sätt att omvandla pris till poäng är att i förväg ange prisintervaller i ett försök att undvika än helt relativ omvandling av pris till poäng.

Domen förhindrar prisintervallsmodeller, eftersom ett öre lägre pris alltid är det ekonomiskt mest fördelaktiga.

Även så kallad värderingsgrund eller interpolation för att omvandla pris till poäng förhindras genom domen eftersom man behöver alltför omfattande skalor, vilket i praktiken är ett intervall och dessutom omöjliggör en transparent viktning mellan kvalitet och pris. Men interpolationen har förvisso redan sedan tidigare varit omotiverad eftersom den bästa ”interpolationen” alltid har varit att omvandla priset till ett jämförelsetal.

Vilka möjligheter återstår då för upphandlare som gillar enkelheten i att räkna poäng i en upphandling?

Kvarstående möjlighet är givetvis att använda sig av en helt relativ modell där den anbudsgivare som inkommer med det lägsta priset erhåller samtliga prispoäng och där övriga anbudsgivare erhåller ett procentuellt poängavdrag i enlighet med hur många procent deras pris överstiger lägsta anbudspris.

Sådana modeller har redan sedan tidigare avstyrkts från de flesta instanser då de är allt för lättmanipulerad eftersom de påverkas av irrelevanta alternativ (anbud). Relativa modeller är visserligen inte otillåtna men allt för osäkra för en upphandlare som på allvar vill skapa rejäla förutsättningar för att identifiera det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet.

Intervallers varande
Det är svårt att tolka domen på något annat sätt än att det är otillåtet att använda sig av några typer av intervaller vid utvärdering, oaktat om intervallet avser pris eller exempelvis antalet leveransdagar. Problemet med utvärderingsintervaller är, i skenet av domen, att intervaller inte säkerställer att det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet antas. En (1) leveransdag måste alltid anses bättre än två (2) leveransdagar och så vidare.

Visst måste upphandlaren fritt kunna beskriva vad som är en tillräcklig kvalitet, men kvantifieringen av kvalitet måste alltid vara förenlig med att det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet kan identifieras och antas.

Ett av många val man som upphandlare måste göra i en upphandling är att besluta vilken matematisk motor man placerar i kärnan av upphandlingens utvärdering. Mycket förenklat väljer vi mellan att räkna kronor, poäng, avdrag, påslag, procent, uppräkningstal samt kvoter. 

Alla upphandlare bör förstås även i fortsättningen fundera över vilka utvärderingsmodeller som är mest effektiva i deras upphandlingar. Domen ger i alla fall skäl att helt och hållet överge poängmodellerna och intervallutvärdering, vilket är mycket välkommet, inte minst för anbudsgivarna.