Varje år köper Sveriges kommuner in livsmedel för cirka sju miljarder kronor. Även om det är en imponerande summa så är det bara en bråkdel av den privata livsmedelskonsumtionen. Livsmedel är en marknad som är väldigt känslig för trender och konsumentkrav.
Ena veckan är det jättehippt att äta handmasserat nötkött från Japan och nästa vecka blir man bränd på bål om man köper något annat än kött från sin lokala bonde. Det måste vara svårt för våra livsmedelsproducenter och leverantörer att hänga med i svängarna.
Jag kommer ihåg när ”Mat-Tina” i början av 2000-talet kom med sin tv-serie ”Tinas kök”. Flingsalt blev trendigt och helt plötsligt fanns det inget flingsalt att få tag på i butikerna. Sveriges samlade köpkraft av livsmedel är stor och tillsammans kan vi göra skillnad.
Som kommun har vi fördelen att kunna samordna och styra våra inköp genom olika policyer och riktlinjer. Även om vi också påverkas av trender så mal det kommunala kvarnhjulet långsammare och vi kan arbeta med långsiktiga strategier oberoende av trender.
Vi kan besluta om hur många procent ekologiskt vi ska köpa eller vilken fisk som ska finnas i fiskpinnen. Där har vi inom det offentliga en stor möjlighet att ta rätt beslut gällande livsmedelsinköpen och på så sätt använda skattemedel till att styra inköpen åt rätt håll.
Med befogenheter kommer även ett stort ansvar . Den enskilda konsumenten har ett ansvar för den maten de serverar vid middagsbordet och vi som kommun har ett ansvar för den maten vi serverar till våra barn och äldre.
En producent, dagligvarubutik, grossist eller konsument måste alla se sin del i den enorma matkassen. Alla måste ta ansvar och producera, leverera, köpa in och servera ”bra mat”. Vad menar jag då med ”bra mat”? Om jag ska vara lite kommunalt återhållsam så blir svaret på den frågan ”Mat som inte bara är god utan även näringsrik”. Men om jag ska vara lite mer rebellisk så svarar jag ”Mat som förändrar världen!”.
Vi kan inte fortsätta förlita oss på att det vi köper är bra nog utan vi måste tänka till hur vi kan spendera våra sju miljarder på ett sätt som hjälper i stället för stjälper vår värld.
En livsmedelsgrossist får inte luta sig tillbaka och tycka att de inte har något ansvar i att leverera ”bra mat” eftersom de bara levererar det kunden efterfrågar. Bara för att en tvååring vill äta godis varje dag så behöver man inte ge den det eller hur?
Det är grossistens ansvar att se till att de samarbetar med schysta leverantörer som kan leverera livsmedel som producerats på ett bra sätt. Det vill säga utan att varken djur, människa eller natur kommit till skada.
Jag kan förstå att en grossist vill tillhandahålla produkter av varierande kvalitet och varierande pris för det ligger i deras affärsintresse att vara så breda som möjligt. Samtidigt måste de vara en ännu tydligare gränspolis mot varor som inte är ok. Om vi som konsumenter är tvååringen så måste grossisten vara den vuxna.
Det är vårt ansvar som kravställare att efterfråga och kräva livsmedel som har producerats på ett bra sätt. Vi måste driva utvecklingen framåt genom vår köpkraft. Visst kommer det kosta mer men bra mat måste få kosta.
Tänkt om vi alla i livsmedelskedjan kom överens om att vi inte ska producera, sälja eller köpa kött ifrån djur som avlivats på ett inhumant sätt eller torsk som skickats från Norge till Kina för att fileas, då hade vi kunnat använda vår köpkraft till att förändra världen.
Linda Bjarle
Livsmedelscontroller, Helsingborgs stad
Kommentatorerna ansvarar för sina egna kommentarer