Hur ska vi spendera våra 800 miljarder på allra bästa sätt? Sverige är på väg in i en lågkonjunktur där inflation, ränta, drivmedelspriser, elpriser och matpriser rusar i höjden. Samtidigt har offentliga beställare stora ofta hyggligt konstanta behov av att fylla på varor, tjänster och byggentreprenader.
Under pandemin tog många konsumenter initiativ till att göra vad de kunde för att hjälpa företag att ta sig ur krisen, som exempelvis val att stödja mindre lokala leverantörer. I den stundande lågkonjunkturen är det svårare för konsumenter att ta liknande initiativ, då många brottas med att få ihop hushållskassan.
Offentliga beställare måste därför bli bättre på att utforma sina upphandlingar så att fler och framförallt även mindre företag får en möjlighet att leverera till det offentliga.
Fyra av fem jobb skapas i de små företagen. Många unga får sina första jobb i dessa företag. Om de riskerar att försvinna ökar både arbetslösheten och på sikt även utanförskapet. Den lokala servicen försämras och tomma affärslokaler skapar en otryggare stadsbild.
Offentliga beställare måste därför bli bättre på att inkludera en större leverantörsmångfald i sina kontrakt, trots att det kan bidra till större transaktionskostnader. Men kostnaderna att inte ge fler en chans att delta i offentlig upphandling kommer att bli desto större, ur ett bredare samhällsperspektiv.
När jag träffar offentliga beställare slås jag ibland av ett motstånd att tänka nytt. Man använder sig gärna av tidigare upphandlingsdokument och duplicerar krav i kommande upphandlingar, krav som i sin tur kanske har kopierats. Man drivs av en rädsla för att göra fel och att hamna i krångliga och utdragna överprövningsprocesser.
Men låt oss inte styras av rädsla, utan det faktum att offentliga beställare sitter på en stor köparmakt som varsamt måste hanteras, och förändras över tid.
Låt oss ta ett konkret exempel. Separata operativa enheter kan under vissa förutsättningar, beroende på om de ansvarar självständigt för sin upphandling eller för vissa kategorier av upphandlingar, träffas av en egen direktupphandlingsgräns.
Vissa kommuner har angett om de anser att de består av olika separata operativa enheter medan andra inte. Förutsättningarna i våra 290 kommuner kan förstås se väldigt olika ut men jag tänker att många borde bestå av några sådana självständiga enheter. Om så är fallet är det förstås till stor hjälp för marknaden ifall detta kanaliseras ut. Inte minst för mindre leverantörer som ser det offentliga som en trygg affärspartner och som vill få en ingång till offentliga kontrakt genom direktupphandling.
Vi har för närvarande ingen statistik över hur många direktupphandlade kontrakt som faktiskt ingås. Vid möte med en mindre kommun uppskattades att cirka 50 procent av alla inköp direktupphandlades. Detta sätter direktupphandling i ett annat perspektiv, nämligen att sådana köp kan påverka marknaden i allra högsta grad.
Det finns förstås mycket annat som upphandlande organisationer kan göra för att underlätta för fler och framför allt mindre företag att kunna delta i offentlig upphandling, även i annonserade kontrakt.
Min vädjan och mitt budskap till offentliga beställare är att de nu mer än kanske någonsin behövs. Låt oss fördela de 800 miljarderna på ett sådant sätt att vi inte skapar fler kungliga hovleverantörer till det offentliga, utan höjer blicken och ser värdet av att kunna bidra till fler leverantörers överlevnad i bistra tider!
Magnus Johansson
Företagarna
Kommentatorerna ansvarar för sina egna kommentarer