Det pågår mycket i EU inom hållbarhetsområdet. Ni har säkert hört talas om hela Gröna given eller Green Deal. Det är inte ett direktiv eller en förordning utan en samling av många olika direktiv och förordningar som kommer att påverka upphandling på olika sätt. Några initiativ är digitala produktpass, direktivet om miljöpåståenden, taxonomin med flera. Några är redan beslutade och några är fortfarande förslag.
Upphandlingsmyndighetens chefsjurist blev nyligen intervjuad av Upphandling 24 i artikeln Svårt göra rätt med nya EU. Jag håller med om att EU:s rättsakter inom olika politikområden alltmer kommer att färga av sig på offentlig upphandling.
Därför är det viktigt att EU säkerställer att de inte gör det svårare för upphandlande organisationer att följa alla olika regelverk som kommer. Upphandlingsdirektivet och i slutänden svensk upphandlingslagstiftning ska inte få sätta hinder för en hållbar upphandling.
När nuvarande upphandlingsdirektiv antogs 2014 ville EU tydliggöra hållbara ambitioner i upphandling, genom att bland annat förespråka erkända miljömärken av typ I enligt ISO 14024. Detta som ett smidigt och effektivt sätt att ställa miljökrav och förenkla uppföljningen.
Men det är svårt att se effekten av EU:s vilja i direktivet. Samtidigt finns en skillnad mellan en vilja att arbeta med hållbar upphandling och faktiskt skapa effektiv miljönytta. Det har sagts tidigare och Upphandlingsmyndigheten har vid flera tillfällen uttalat sig om bristen på styrning av de offentliga inköpen.
Målen finns oftast där, att inköpen och att skattepengarna ska bidra till samhällets hållbarhetsmål och den omställning som pågår. Men det finns ett green public procurement-gap mellan de bästa företagens miljöprestanda och det som upphandlas av offentlig sektor, säger vd:n för Miljömärkning Sverige till Upphandling24.
Så nu när det kommer många fler gröna förslag från EU, hur ska vi säkerställa att upphandlingarna hänger med och att det inte blir som Upphandlingsmyndighetens chefsjurist identifierar? Det vill säga att vi riskerar parallella regelverk som i värsta fall innehåller motstridigheter och inte kommer att förenkla arbetet.
Svanen genomförde nyligen en enkät till nordiska EU-politiker, inför EU-valet den 9 juni, för att se var de står gällande greenwashing och hållbar upphandling. Ett intressant resultat är att majoriteten av de svarande vill revidera upphandlingsdirektivet. Detta för att förenkla offentlig sektors möjlighet att ställa effektiva miljökrav genom miljömärkning.
Men varför kommer alla dessa nya regelverk från EU? Anledningen till förslaget till direktivet om miljöpåståenden (Green Claim) är just det EU-kommissionen själv skriver i förslaget att ”Konsumenterna vill ha mer information om hur deras konsumtion påverkar miljön och göra bättre val.”. Men trots konsumenternas vilja att bidra till en grönare och mer cirkulär ekonomi i sin vardag, hindras de i synnerhet genom brist på förtroende för miljöpåståendens trovärdighet och ökningen av vilseledande affärsmetoder.
Både EU:s egen undersökning 2020 och Konsumentverkets statistik, om tillsynsärenden av miljöpåståenden, visar att det förekommer vilseledande och/eller ogrundad information om produkters miljöegenskaper inom flera olika branscher. EU:s undersökning visade att drygt 50 procent av miljöpåståenden inte gav den tydlighet och riktighet som behövs för att trygga konsumenterna till hållbara köp.
EU-kommissionen konstaterar även själv att slutförandet av olika regelverk för en mer hållbar konsumtion kommer att bidra till uppfyllandet mål 12.6 i Agenda 2030, alltså att uppmuntra företag att tillämpa hållbara metoder och hållbarhetsredovisning.
Om någon nu funderar på hur detta kommer att påverka konkurrensmöjligheterna så har detta analyserats innan förslaget till Green Claim lades fram.
Gällande proportionaliteten konstaterar EU-kommissionen att ”åtgärderna i förslaget går inte längre än vad som är nödvändigt för att ge konsumenterna möjlighet att fatta informerade köpbeslut och främja hållbar konsumtion, på grundval av tillförlitlig och verifierad information.”.
Det kommer enligt förslaget inte att innebära en specifik bedömningsmetod för styrkandet av särskilda miljöpåståenden. Utan i stället listar förslaget olika punkter i artikel 3 och 4 som behöver uppfyllas för stöd till uttryckliga miljöpåståenden gällande lägre miljöpåverkan eller bättre miljöprestanda.
Men för att göra miljöpåståenden föreslås att det måste finnas en förhandskontroll av miljöpåståenden och användandet av miljömärkningar. Nu är det svårt att gissa vilka konsekvenser detta verkligen kommer att få. Men en personlig gissning är att det kommer ta längre tid för företag att göra ett miljöpåstående än vad det tar i dag.
Ett sätt för att säkerställa en trygg kommunikation av sina miljöpåståenden finns redan i dag och det är att använda sig av tredjepartscertifierade märkningar. Det gör även företrädare för offentliga myndigheter som enligt EU:s analys föredrar oberoende märkningar så som Svanen och EU Ecolabel.
Även om förslaget till Green Claim inte går in djupare på detta antar jag att offentlig sektor ser fördelarna med att kräva tredjepartcertifierade produkter och tjänster. Just för att man kan känna sig trygg med att man får produkter och tjänster som faktiskt bidrar till miljönytta och som samtidigt väsentligt underlättar uppföljningen av miljökravet.
Även kostnadsperspektivet analyserades av EU-kommissionen och de noterar att villkoren för att ansluta sig till ett miljömärkningssystem för små eller medelstora företag är proportionerliga när det gäller företagens storlek och omsättning. Men att en viss engångskostnad kan förekomma.
Den kanske stora nyheten för upphandlare i förslaget till Green Claim är att företag som bryter mot det kommande direktivet ska uteslutas i högst tolv månader från offentliga upphandlingsförfaranden och från tillgång till offentlig finansiering, inklusive anbudsförfaranden, bidrag och förmåner.
Hur informationen om företag som har brustit i sina miljöpåståenden ska hämtas in får vi med spänning avvakta lite med till dess att direktivet har klubbats igenom och införlivats i svensk lagstiftning. Där hoppas jag att det kommer mer information senare till oss i upphandlingsvärlden.
Så varför används inte denna möjlighet mer i upphandlingar och de offentliga affärerna? Det är ju många som tycker att det är jobbigt och tidskrävande att ställa hållbarhetskrav. Och jag förstår det. En kommun, region eller en statlig myndighet har ofta inte den expertkunskapen inom många olika hållbarhetsområden som behövs för att kunna ställa miljökrav som ger effekt. Och det skulle ju dessutom bara ta ytterliga massa uppföljningsresurser, som vi brister på redan i dag.
Detta gör att offentlig sektor enligt mig behöver skapa sig en trygghet i vad den köper och i större utsträckning samarbeta med oberoende expertorganisationer – samt faktiskt vara med och bidra till efterlevnaden av det kommande direktivet. Och det är ju möjligt redan nu. Se 9 kap 12-15 § LOU. Motsvarande möjlighet finns även i LUF.
Jag tror att vi behöver bli bättre på att nyttja upphandlingslagarnas alla möjligheter och se till hela affären och inte vara så rädda för att göra fel och att det eventuellt ska komma en överprövning. För ärligt talat, hur många överprövningar av hållbarhetskrav har vi i Sverige? Inte många alls.
När jag tar upp detta med flera jurister får jag ofta liknande anledningar till detta. Dels vill företag inte klaga och genom det visa att de inte arbetar fullt ut med hållbarhetsfrågan, dels för att det som har blivit branschstandarder redan har accepterats och att det därmed inte finns någon anledning att klaga.
Så om vi nu ska börja se till hela affären och dess hållbarhetsmöjligheter behöver även risken för överprövning av dessa krav vägas in, enligt mig. Och än så länge finns det nästan inget som visar att det skulle innebära en risk.
Lena Mårdh
Hållbarhetsexpert inom offentlig upphandling och Projektledare på Miljömärkning Sverige AB (Svanen)
Kommentatorerna ansvarar för sina egna kommentarer