Ett kommunalägt aktiebolag i Italien anställde ett antal personer i syfte att ge dem en yrkesutbildning och därefter anställa dem i bolaget. Anställningarna genomfördes genom utbildnings- och anställningsavtal och omvandlades till avtal om tillsvidareanställning.
Bolaget befriades från skyldigheten att betala sociala avgifter enligt den italienska lagstiftningen. Europeiska kommissionen fastställde emellertid att denna lagstiftning delvis var oförenlig med förbudet i artikel 107.1 FEUF.
Den nationella myndigheten med ansvar för genomförande av kommissionens beslut riktade därför två betalningskrav till bolaget. Bolaget begärde att domstolen skulle fastställa att det inte var skyldigt att betala, vilket domstolen biföll och menade att kommissionens beslut inte hade direkt effekt på den italienska rättsordningen. Myndigheten överklagade domen utan framgång och målet prövades slutligen av den italienska högsta domstolen.
Högsta domstolen ville veta om kommissionens beslut är tillämpligt på sektorn för lokal kollektivtrafik och om rekvisiten som gäller påverkan på konkurrensen och handeln är uppfyllda under sådana omständigheter som fanns i det nationella målet.
EU-domstolen ansåg att det för att kvalificera en nationell åtgärd som statligt stöd inte är nödvändigt att styrka att stödet påverkar handeln och att konkurrensen faktiskt snedvrids. Om ett statligt stöd förstärker vissa företags ställning i förhållande till andra konkurrerande företag i handeln mellan medlemsstaterna ska handeln anses påverkas av stödet.
EU-domstolen konstaterade att den nedsättning av sociala avgifter som bolaget beviljats är sådana kostnader som företaget normalt borde ha burit. Bolaget gjorde vid EU-domstolen gällande att företaget inte utsatts för någon konkurrens medan den italienska regeringen hävdade att den italienska marknaden var utsatt för konkurrens. EU-domstolen konstaterade att det ankommer på den nationella domstolen att bedöma om bolaget bedrivit verksamhet på marknader som är öppna för en effektiv konkurrens.
Slutligen konstaterade EU-domstolen att det inte kan uteslutas att de nedsättningar av sociala avgifter som företaget har beviljats har snedvridit konkurrensen och påverkat handeln mellan medlemsstater, om det skulle visa sig att bolaget varit verksam på andra marknader.
Med förbehåll för den italienska domstolens kontroller ansåg EU-domstolen att kommissionens beslut skulle tolkas så, att det kan tillämpas på ett företag som det i målet aktuella, som har beviljats nedsättning av sociala avgifter enligt nationell lagstiftning som genom kommissionens beslut fastställts vara oförenlig med förbudet i artikel 107.1 FEUF.