Målet i den nationella domstolen rörde en upphandling som gällde tjänster för underhåll och förvaltning av planteringar, skogar och parker i en kommun i Litauen. Kontraktet bestod av tre delar och tilldelades i sin helhet en leverantör med en avtalstid på tre år.
I avtalet angavs en största mängd tjänster som kunde begäras av leverantören men myndigheten åtog sig inte att beställa samtliga tjänster eller hela den mängd tjänster som föreskrevs i avtalet.
Två år senare ansökte den upphandlande myndigheten om tillstånd för att ingå en intern transaktion med en juridisk person som kontrolleras av den upphandlande myndigheten avseende tjänster som i huvudsak motsvarade de tjänster som leverantören hade fått i uppdrag att utföra enligt avtalet.
Den upphandlande myndigheten erhöll tillstånd men uppmanades att först bedöma om det fanns möjlighet att anskaffa tjänsterna genom ett förfarande för offentlig upphandling. Därefter ingick myndigheten ett avtal med den kontrollerade juridiska personen och giltighetstiden fastställdes till fem år.
Leverantören som tilldelades det upphandlade kontraktet överklagade beslutet. Det ledde till att Litauens högsta domstol ställde en fråga till EU-domstolen för att få klarhet i hur artikel 12.1 i direktiv 2014/24 ska tolkas.
EU-domstolen konstaterade att artikel 12.1 i direktiv 2014/24 enbart preciserar de villkor som en upphandlande myndighet ska uppfylla när den önskar ingå en intern transaktion.
Bestämmelsen medför således inte någon skyldighet för medlemsstaterna att genomföra en intern transaktion när villkoren i artikel 12.1 är uppfyllda. Medlemsstaterna har en frihet att själva välja det sätt de bedömer vara bäst för att utföra arbeten eller tillhandahålla tjänster, under förutsättning att de grundläggande bestämmelserna i EUF-fördraget och de principer som följer av dessa iakttas.
Artikel 12.1 i direktiv 2014/24 utgör således inget hinder för att medlemsstaterna föreskriver att en upphandlande myndighet ska uppfylla villkor som inte föreskrivs i artikeln för att kunna ingå en intern transaktion.
EU-domstolen konstaterade att de villkor som medlemsstaterna ställer upp måste vara tillräckligt tillgängliga, precisa och förutsebara för att kunna tillämpas.
Slutligen konstaterade EU-domstolen att det är den nationella domstolens ansvar att bedöma om den upphandlande myndigheten, genom att ingå en intern transaktion vars innehåll överlappar ett offentligt kontrakt, har åsidosatt sina avtalsrättsliga skyldigheter enligt detta kontrakt, samt principen om öppenhet.