Man kan tycka att gapet över tid borde ha stängts, speciellt med tanke på det fokus det varit på kategoristyrning genom åren och den mängd människor som drillats i metodik och arbetssätt. Men efterfrågan känns fortfarande konstant, även om det i realiteten kan vara så att utbudet ökat.
Jag har ingen vattentät teori om denna eviga kompetensbrist, utan är mest fascinerad av att det inte finns flera som vill jobba med detta breda, innovativt och roliga, men samtidigt krävande och utmanande hantverk. Som kategoriansvarig är du en allkonstnär och arbetar både som strateg och innovatör, men även som analytiker och kommunikatör. Förväntan är att du också är en utmanande projekt- och förändringsledare som levererar resultat.
För att lyckas i denna roll behöver du ha mod och ork att utmana gamla sanningar samt arbeta tvärfunktionellt internt och externt för att förmå människor att göra nytt och flytta från vad de vet och känner sig bekväma med. Ett i mångt och mycket långsamt och träget arbete, som kostar på.
Sällan pratas det om just det här och kanske är det just det som gör att skon skaver och att det ser ut som det gör. Jag tänker då inte på höga krav som ställs eller att medarbetare behöver ha hög kompetens och leveransförmåga. Den förväntningen och kravet är vi som arbetar inom inköp och upphandling vana vid.
Utan jag tänker mer på att det kan vara ensamt som kategoriansvarig och vi kan lämnas ensamma för att likt David mot Goliat stånga oss igenom det tvärfunktionella träsket för att ta fram en kategoriplan och leverera resultat.
Varför det blir så här tror jag har med att göra att få inköpsfunktioner börjar som strategiska enheter, får en stor budget och ledningens stöd från start. De flesta av oss måste ha mod att ta mandatet, ork att träget kämpa på i motvind och för egen maskin med de resurser vi har, utan massiva satsningar, feta investeringsbudgetar och massa konsulter ta oss steg för steg till nästa nivå. Förr eller senare på den resan kommer vi fram till den dagen då det är dags att påbörja vårt kategoristyrda arbete.
För några få kan det innebära att vi får göra det ”by the book” med ledningsstöd, investeringsbudget och hela konkarongen, men för merparten av oss innebär det att vi får en del av det som behövs, men inte allt (till exempel en spendanalys, utbildning eller att anställa en kategoriansvarig).
Igen är det upp till oss att jobba på och med brist på det mesta ändå försöka med resultat påvisa att detta är rätt väg att gå och i takt med högre förtroende och mer uppmärksamhet förhoppningsvis erhålla mer resurser. Och det är här någonstans, inte detta stretande förändringsarbete, som både kraft och ork kan ta slut, för kategoriansvariga, men även inköpschefer.
Jag har ingen ”silver bullet”-lösning att ta till för att lösa detta mer än att vi som inköpschefer och kollegor behöver vara där hela vägen för våra kategoriansvariga och uppmuntra, stötta, backa upp, supporta, hjälpa till, stå upp för och vara rädda om dem, så att de orkar hålla i och ut. För faktum är att vi behöver många flera som kan arbeta med förändringsledning och detta överlägsna breda, innovativt och roliga arbetssätt som kallas kategoristyrning.
Helena Brynolfsson
Prosourcia
Kommentatorerna ansvarar för sina egna kommentarer