Dela kostnader och undvik inlåsningar

Några av de största utmaningarna med digitaliseringen är inlåsningseffekter, höga kostnader och långsam innovationstakt. Man kan kringgå detta genom att anskaffa och utveckla öppen programvara (även kallad öppen källkod) och använda sig av öppna standarder när det är möjligt, något som på senare tid lyfts fram inom Myndighetssverige. E-delegationen skrev exempelvis:

”Den offentliga förvaltningens e-tjänster bör i så stor utsträckning som möjligt bygga på öppna standarder samt använda sig av programvara som bygger på öppen källkod och lösningar som stegvis frigör förvaltningen från beroendet av enskilda plattformar och lösningar.”

Detta kan kompletteras med utdraget från Myndigheten för digital förvaltnings, Digg, relativt nyantagna policy för öppen programvara som säger:

“Programvara som utvecklas/anskaffas ska i normalfallet publiceras som öppen källkod. Ett skäl till detta är att villkor för att dela med oss av programvaran, äganderättsfrågor mm. därmed blir reglerade på ett standardiserat sätt”

Vårt syfte med denna artikelserie är att öppna myndigheters ögon för öppen programvara som ett alternativ till traditionell proprietär programvara (företagsspecifik teknik som bara får användas av den som den tillhör eller av andra om tillstånd ges, vanligen via en licens) inför upphandling och anskaffning. Vi upplever att kännedomen om programvaran, trots myndigheters rekommendationer, är relativt begränsad inom den offentliga sektorn.

I den här artikeln beskriver vi vad öppen programvara är och hur den skiljer sig från proprietär programvara. Vi lyfter även fördelar och risker.

I efterföljande artiklar går vi igenom hur myndigheter kan väga in öppen programvara vid en anskaffningsprocess, hur myndigheter kan och bör samarbeta om både anskaffning och förvaltning, samt hur inlåsningar kan undvikas vid upphandlingar.

Vad är öppen programvara?
En öppen programvara omfattar förenklat en programvara med öppen programvarulicens där upphovsrättsinnehavarna (det vill säga utvecklarna bakom) ger obegränsad rätt för vem som helst, oavsett syfte, att fritt använda programvaran, inspektera och modifiera dess källkod, och också dela den vidare efter eget tycke.

Detta, till skillnad från proprietär programvara där motsvarande licenser begränsar de friheter öppen programvara kommer med, exempelvis för att göra det möjligt för tillverkare att sälja nyttjanderätter och tillhörande tjänster. 

Licensmodellen för öppen programvara gör det möjligt för individer, antingen privat eller genom arbetsgivare, att öppet samarbeta om utvecklingen av programvaran med syftet att lösa gemensamma problem eller utmaningar.

Denna utveckling sker ofta informellt och decentraliserat inom nätverk, även kallade communities, som kommunicerar och samarbetar online via öppna verktyg och plattformar som Github och Gitlab.

Öppenheten gör det möjligt för vem som helst att delta i utvecklingen och bidra efter eget intresse och kapacitet. Inflytande över den öppna programvarans utveckling fås vanligen genom att man visar framfötterna och deltar aktivt i den öppna programvarans utveckling. 

Öppen programvara har i dag utvecklats till något av en standard för att samverka om utveckling och underhåll av gemensam infrastruktur, utvecklingsverktyg och plattformar.

Öppen programvara utgör också ett centralt byggblock i samhällets digitala infrastruktur. Undersökningar pekar på att över 90 procent av dagens programvara innehåller minst en öppen programvara.

Andelen kod i företags kodbaser som utgörs av öppen programvara de senaste åren, uppskattas ha ökat från 36 procent under 2015 till 75 procent 2020.

En sådan tillväxttrend kan även observeras på en europeisk nivå enligt en ny studie från Fraunhofer Institutet och Open Forum Europe.

Fördelar och risker med öppen programvara
Fördelarna med öppen programvara är ofta svåra att kvantifiera, vilket försvårar jämförelse mellan öppen och proprietär programvara vid anskaffning genom exempelvis analys av programvarans totala ägandekostnad.

Vanliga fördelar med öppen programvara, som ofta nämns från ett myndighetsperspektiv, inkluderar möjligheten att:

• undvika inlåsningar och kostsamma systembyten vid återkommande upphandlingar,
• anpassa programvaran efter verksamheten i egen bestämd takt, 
• ta del av kostnadsbesparingar och öppen innovation genom samverkan av programvarans utveckling, 
• främja och möjliggöra användning och tillämpningar av öppna data,
• öka konkurrens mellan leverantörer gällande tjänster som support, drift och anpassningar av den öppna programvaran,
• kunna välja olika driftsformer själv och undvika betalningsmodeller som inte passar för användningen i den egna organisationen,
• driva på utvecklingen av marknaden inom specifika områden och möjliggöra för privata aktörer att fokusera på mer värdeskapande aktiviteter,
• öka transparens kring vilken programvara som används och hur, samt
• öka medborgardeltagande genom att medborgare kan bidra direkt till programvarans utveckling, kravställning och kvalitetssäkring.

Samtidigt finns flertalet aspekter som bör vägas in och sättas i relation till de potentiella fördelarna. Exempelvis förutsätter fördelar som öppen innovation och kostnadsbesparingar att det sker en aktiv utveckling av den öppna programvaran inom dess tillhörande community.

En aktiv och hållbar utveckling är också en förutsättning för att minska risken för att sårbarheter uppstår och att programvaran förblir säker för dess användare.

Är det exempelvis enbart en person eller ett företag som bedriver utvecklingen av programvaran finns en risk att programvaran minskar i kvalitet eller snabbt upphör vilket kan leda till kostsamma följder.

Ytterligare en aspekt att tänka på är myndighetens tekniska mognadsgrad. En myndighet som inte är tekniskt mogen att ta in och förvalta öppen programvara själv kan behöva ta in extern hjälp. 

Eftersom juridiskt bindande kontrakt saknas med den community som utvecklar den öppna programvaran kan en myndighet behöva kontraktera särskilda leverantörer som kan bistå med tjänster för att säkerställa förvaltningen av programvaran.

Viktigt att skapa en helhetsbild
När öppen programvara i slutänden ska jämföras med proprietära alternativ är det viktigt att se till helheten, både till det potentiella värdet som kan skapas och de kostnader och risker som kan uppstå. Exempelvis kan de licensbesparingar som öppen programvara genererar raderas ut genom att anpassning, utbildning och support behöver utvecklas.

Öppen programvara kan däremot skapa ytterligare värde genom att en myndighet fritt kan välja mellan en större mängd leverantörer och undvika långa inlåsningar med kostsamma efterföljande upphandlingar och avvecklingsprojekt.

Det är viktigt att få en helhetsbild för att kunna göra en objektiv och nyanserad bedömning mellan öppna och stängda alternativ. Försäkringskassan skriver exempelvis i sin policy för öppen programvara:

“programvara med öppen källkod [ska] alltid […] övervägas förutsatt att ett öppet alternativ som uppfyller ställda krav finns tillgängligt samt att totalkostnaden inkl. implementering och ev. omställning är rimlig.”

I nästa artikel diskuterar vi hur ett sådant övervägande kan göras mer praktiskt samt hur öppen programvara kan och bör beaktas fortlöpande vid en anskaffningsprocess.

Mårten Nyström Holm och Lina Nyman
Jurister Adda Affärsconcept
Johan Linåker
Forskare vid Lunds universitet och Rise, Research Institutes of Sweden

Artikelserien om upphandling och öppen programvara består av fyra delar:
Del 1: https://inkopsradet.se/upphandling/dela-kostnader-och-undvik-inlasningar/
Del 2: https://inkopsradet.se/upphandling/hitta-oppen-kallkod-som-klarar-kraven/
Del 3: https://inkopsradet.se/utvecklas-och-forvaltas-tillsammans/