Inte sällan stöter jag på mer eller mindre befogad kritik mot utvärderingsmodeller.
Särskilt mycket spott och spe får så kallat ”lägst pris”, men näst därefter kommer som
god, evig, tvåa: ”kvalitetsutvärdering baserad på utvärdering av dokument”. Särskilt
om utvärderingen inte är särskilt noga beskriven i anbudsdokumenten och
utvärderingsrapporten inte följs av ett särskilt protokoll med motivering till
poängsättningen.
Är det dessutom så att de som sätter poängen ser vilken anbudsgivares texter som ska poängsättas uppkommer inte sällan en känsla av förbittring hos den anbudsgivare som inte går vinnande ur bataljen. För att undvika den typen av dubier rekommenderar jag alltid att arbetsprover, beskrivningar av organisation eller arbetsmetod och liknande ska avidentifieras. Det är så onödigt att väcka tanken och känslan av att en anbudsgivare som kanske redan är leverantör får högre poäng just för att denne redan är känd och omtyckt – eller att ens egna anbud poängsätts lägre för att inte “gå om” den redan kända leverantören. Blir det då just kvalitetspoängen som fäller avgörandet och det inte heller lämnas någon motivering mer än slentrianmässig hänvisning till utvärderingskriterierna (som i bästa fall anger ”anbud förväntas leda till godkänt/bra/mycket bra mervärde” som urskiljande faktor mellan poängnivåerna)
växer förbittringen.
Småsint? Möjligen. Jag vill tro att det också är obefogat. Ett medvetet godtycke där en befintlig leverantör på sådant sätt erhåller ny tilldelning vore alltför korrupt för att det skulle stämma med min bild av hur skötsamma offentliga tjänstemän sköter sitt viktiga arbete. Men: dels är det så att korruptionen i samhället ökar, dels kan frågan ställas om det är möjligt att som tänkande och kännande individ fjärma sig från vad som redan är känt och hur det påverkar den initiala bedömningen av mervärde?
I dessa tider pratas mycket om ”confirmation bias”. Vi fattar våra beslut mycket snabbare än vad vi tror om oss själva och letar därefter stöd för det vi redan bestämt oss för – och underordnar omedvetet det som strider mot vår bildade uppfattning. Många av oss lever nog med uppfattningen att vi istället för att förhastat bilda oss uppfattningar låter hjärnan vara faktainsamlare tills vi trycker på ”besluts-knappen”. Då givetvis baserat på ett helt objektivt faktainsamlande som därefter – och först då – läggs till grund för vår subjektiva bedömning. Troligen är vi dock inte fullt så objektivt subjektiva.
Så, som påskpresent i år: kan vi inte sluta skapa grogrund för misstro och förbittring och utvärdera avidentifierade anbud? Om inte annat för att sådana som jag och mina gelikar, som har anlag för att vara dåliga förlorare, ska slippa muttra på våra kammare och kunna njuta av en glad påsk där vi på sin höjd debatterar reglerna i kubb?
Text: Sara Fogelberg, MundeAhlberg advokatbyrå
Vill du bli bättre på att projektleda upphandlingar?
Jag håller med, det är inte bra när utvärderingar ser godtyckliga ut, oavsett om de är det eller inte. Bortsett från en tydlig beskrivning av vad som faktiskt ger poäng finns en annan användbar modell att fundera över. Att inte tillåta utvärderingsgruppen bestämma poängen gemensamt, utan att det är en sammanvägning av individuella betyg, som inte sätts under inflytande av gruppen. Det minskar risken att någon argumenterar för ”sin favorit”, vilket ytterligare motverkar särbehandlingar.
Förbittrad som leverantör blir man, när det hänvisas till ospecifiecad ”kvalitet” Hur skall man som leverantör veta vad som kan förbättras avseende produkten till nästa gång?