När är prövning av ett avtals giltighet berättigad?

BAKGRUND:

En upphandlande myndighet agerade inköpscentral och genomförde en upphandling av ramavtal för bemanningstjänster inom hälso- och sjukvård samt socialtjänst. Avtal tecknades med flera leverantörer. Under avtalstiden genomfördes prisjusteringar för en av leverantörerna, vilket resulterade i att en av de andra leverantörerna ansökte om överprövning och yrkade att ramavtal, avropsavtal och tillhörande prisjusteringar skulle ogiltigförklaras. Den klagande leverantören menade att prisjusteringarna utgjorde otillåtna ändringar av ramavtalet och att bolaget därmed lidit skada i upphandlingen.

Bolaget framhöll att prisjusteringarna väsentligen förändrat den ekonomiska jämvikten mellan leverantörerna och att rangordningen, som baserats på lägsta pris, satts ur spel. Den upphandlande myndigheten invände att prisjusteringarna skett med stöd av en giltig ändringsklausul, att samtliga leverantörer haft möjlighet att begära omförhandling samt att någon förändring i den ekonomiska jämvikten inte har skett. Följaktligen har bolaget inte lidit någon skada, menade den upphandlande myndigheten.

RÄTTSLIG BEDÖMNING, FÖRVALTNINGSRÄTTEN:

Förvaltningsrätten tog inledningsvis ställning till processuella frågor. Ansökan om överprövning av ramavtalet och de överenskommelser om prisjusteringar som ingicks under 2022 och 2023 inkom för sent och avvisades med hänvisning till sexmånadersfristen i 20 kap. 17 § LOU. Domstolen prövade därefter frågan om ogiltigförklaring av avropsavtalet från oktober 2024 och den prisjustering som överenskommits i juli 2024.

Förvaltningsrätten konstaterade att omförhandlings- och prisjusteringsklausulen fanns angiven i de ursprungliga upphandlingsdokumenten och därmed utgjorde en del av ramavtalet. Klausulen ansågs uppfylla kraven i 17 kap. 10 § LOU. Förvaltningsrätten tog sedan ställning till om den tillfälliga prisjusteringen hade medfört att ramavtalets övergripande karaktär förändrats.

Domstolen fann att så inte var fallet; prisjusteringen ansågs motiverad och hade stöd i ramavtalet. Det förelåg därmed förutsättningar för undantag från krav på ny upphandling, vilket låg till grund för att ogiltigförklaring saknades. Förvaltningsrätten betonade att samtliga leverantörer haft kännedom om och möjlighet att använda omförhandlingsklausulen, och att rangordningen mellan leverantörerna inte förändrats genom prisjusteringarna. Ansökan om överprövning avslogs.

KAMMARRÄTTEN:

Kammarrätten meddelade prövningstillstånd och instämde i förvaltningsrättens bedömning att ansökan om överprövning av ramavtalet och prisjusteringsöverenskommelsernaöverenskommelserna om prisjusteringar 2022 och 2023 inkommit för sent och att avvisningsbeslutet skulle stå fast. Beträffande avropsavtalet från oktober 2024 och prisjusteringen från juli 2024 konstaterade kammarrätten att avtalen hade upphört att gälla.

Domstolen fann att det normalt inte finns skäl att pröva ogiltigförklaring av avtal som redan upphört att gälla. Leverantören hade emellertid anfört att bolaget önskade ett vägledande avgörande avseende rättstillämpningen, och att eventuella fel vid ingåendet av avtalen skulle kunna leda till upphandlingsskadeavgift eller skadestånd. Kammarrätten prövade därför om bolaget hade ett berättigat intresse av att få frågan om ogiltigförklaring prövad, trots att avropsavtalen hade löpt ut.

Kammarrätten hänvisade till Högsta förvaltningsdomstolen, HFS 2020 ref. 61 och framhöll att avskrivning av mål om ett avtals ogiltighet inte påverkar möjligheten att föra talan om upphandlingsskadeavgift eller skadestånd, så länge talan väcks inom ett år från avtalets ingående. Kammarrätten ansåg vidare att frågan inte skulle prövas enbart på grund av leverantörens önskemål om vägledning för rättstillämpningen.

Sammanfattningsvis fann kammarrätten att det inte förelåg något berättigat intresse att få frågan om ogiltigförklaring av aktuella avropsavtal prövad, och målet skrevs därför av i denna del.

ANALYS:

Kammarrätten markerar genom målet att prövning av ogiltighetsfrågor avseende avtal som upphört att gälla endast aktualiseras om det föreligger ett konkret och aktuellt rättsligt intresse. Ett allmänt önskemål om vägledning är inte tillräckligt för att motivera domstolsprövning, vilket förvisso är gott. Samtidigt anser vi att kammarrätten dessvärre inte problematiserar vad som händer med ett avtal efter det upphört.

I domen framgår endast att ”avtalet har upphört”, men skälen redovisar inte vilka faktiska verkningar detta upphörande har inneburit. Även ett avtal som till exempel tidsmässigt har upphört att gälla, kan fortfarande ha rättsliga och faktiska verkningar i framtiden (inte sällan finns bestämmelser som till sin natur inte har något tidsmässig begränsning). Att ett avtal upphör innebär inte heller (i normalfallet) att de prestationer som redan utväxlats nödvändigtvis går åter, vilket är syftet med en ogiltigförklaring.

Mot den bakgrunden är det enligt vår mening svårt att sluta sig till att en ogiltigförklaring av avtalet inte skulle få någon rättslig eller faktisk verkan, även om det upphört. Liknande resonemang har dock anförts redan i HFD 2020 ref. 61 utan något, i varje fall uttryckligt, gehör från HFD.

Den andra frågan om det kan sägas finnas något skäl att pröva frågan trots att avtalet upphört är att talan i sig påverkar framtida möjligheter till skadestånd. För denna fråga kan noteras att kammarrätten genom nu aktuell dom tvingar den ansökande leverantören i praktiken att ta ställning till om en skadeståndstalan ska föras på cirka en månad (för ena avtalet) respektive cirka fyra månader (för det andra avtalet). Om kammarrättens dom skulle ha meddelats en månad senare hade – med kammarrättens resonemang – avskrivningsskälet i princip inte längre förelegat för ena avtalet, eftersom det vid en sådan tidpunkt krävs en bifallande dom för att skadeståndsfristen skulle löpa vidare.

Mot denna bakgrund framstår resonemanget från kammarrätten som mindre klokt. Ett avskrivningsskäl skulle kunna komma och gå, vilket framstår som mindre lyckat. HFD 2020 ref. 61 bör i stället tolkas på så sätt att så länge som det finns en möjlighet att skjuta fram tidsfristen för att begära skadestånd finns det skäl att pröva en ansökan om ogiltighet i sak även om avtalet har upphört.

Avslutningsvis ska framhållas att förvaltningsrättens domskäl såvitt avser prisjusteringar och andra avtalsändringar tillåtlighet enligt 17 kap. 10 § LOU inte har bekräftats av kammarrätten, eftersom målet avskrevs. Det är dock intressant att förvaltningsrätten avsåg att ändringsklausulen uppfyllde 17 kap. 10 § LOU givet de pågående diskussionerna gällande om AB 04 och ABT 06 bestämmelser om ÄTA-arbeten är tillräckligt klara, exakta och entydiga, och Konkurrensverkets inställning i denna fråga. Genom att tydliggöra de materiella och processuella ramarna för tillåtna avtalsändringar och domstolsprövning bidrar domen till mer rättssäker och förutsebar upphandlingsprocess.

MÅL:
Kammarrätten i Göteborg mål nr 7891–24.

TEXT: Lukas Granlund och Karolina Marazaité, Cirio Advokatbyrå