Måste ett pris motsvara kostnader?

Sammanfattning
Även om en upphandlande myndighet ställer ett krav som innebär att lämnade priser ska täcka samtliga kostnader för uppdraget, till exempel branschenlig lön, innebär det inte att anbudsgivarna måste ta ut ett timpris som motsvarar dessa kostnader.

Fakta i målet
Trelleborgs kommun upphandlade ett ramavtal gällande totalentreprenad för olika byggtjänster. Treano Bygg var en av anbudsgivarna och lämnade i och för sig det lägsta anbudspriset, men fick sitt anbud förkastat på grund av att kommunen ansåg att ett av kraven i AFD. 61 inte var uppfyllt.

Det aktuella kravet innehöll att vissa specificerade kostnader skulle täckas av anbudspriset, till exempel branschenlig lön.

Kommunen genomförde under upphandlingen en kontroll av samtliga anbudsgivare gällande innehållet i lämnade priser och fick då som svar från Treano Bygg att vissa kostnader, som resor, servicebil, arbetsledning och ytterligare fem kostnadsposter, togs ut som en overhead och därmed inte skulle belasta timpriset. Däremot ingick de i uppdraget men belastade bolaget centralt. Eftersom bolagets anbudspris understeg dessa kostnader förkastades anbudet. Treano Bygg begärde överprövning.

Domstolarnas bedömning
Förvaltningsrätten gick igenom de relevanta bestämmelserna i upphandlingen (AFD. 61) tillsammans med de frågor kommunen hade skickat ut gällande priser. Förvaltningsrätten fann då att eftersom vissa priser skulle utgöra en overhead och belasta bolaget centralt, innebar det att kostnaderna, såsom det får förstås, inte ingick i de lämnade timpriserna. Förvaltningsrätten kom därför till slutsatsen att kommunen följt förfrågningsunderlaget när anbudet förkastades.

Bolaget överklagade till kammarrätten som konstaterade att det inte finns något förbud mot att lämna anbud med en strategisk prissättning, så länge som lämnade anbudspriser inte är onormalt låga. Kammarrätten konstaterade vidare att kommunen inte förkastat anbudet på grund av onormalt låga priser.

Domstolen konstaterade också att det inte fanns någon lägsta nivå för de kostnader som skulle lämnas, mer än att lönen skulle vara enligt branschstandard. Det fanns heller ingen regel om att priser under vissa nivåer skulle förkastas.

Slutligen fann kammarrätten att det inte framkommit något annat än att Treano Byggs priser de facto inkluderade samtliga angivna kostnader. I och med detta, blev slutsatsen att de lämnade priserna uppfyllde kraven i AFD. 61, det vill säga att bolagets anbud rätteligen skulle ha prövats, då kommunen inte påstått att det var onormalt lågt.

Kammarrätten beslutade därmed att upphandlingen skulle rättas.

Analys
Som vi vet sedan tidigare beror ett kravs tillämpning på hur det formulerats. I det aktuella fallet får det antas att kommunens syfte med kravet var att undvika priser som understeg de faktiska, branschenliga kostnaderna, det vill säga som ett sätt att kringgå domstolarnas förbud mot golvpriser.

Det är inte svårt att förstå kommunens försök. Även om det mycket väl kan finnas skäl bakom att lämna priser som understiger den faktiska kostnaden vet alla som har köpt en vara eller tjänst att risken är mycket stor att leverantörens vilja att leverera minskar efter hand, att antalet arbetade timmar riskerar att bli onödigt många, att ÄTO:r ökar i omfattning utan objektiva skäl eller liknande ageranden.

Detta är en konsekvens av golvprisdomarna och får accepteras oavsett vad man anser om HFD:s och andras domar inom detta område. Som praxis ser ut nu är det närmast en fråga för lagstiftaren.

En upphandlande myndighet kan naturligtvis alltid chansa och lägga till en skrivning om just lägsta nivå på timpriset för att hoppas på att ingen leverantör ställer en fråga och därmed hävda att påtalandeskyldigheten inte är uppfylld (HFD 2022 ref 4 I och II).

Såsom kravet i det aktuella fallet formulerades, och med en bekräftelse från bolaget att samtliga kostnader ingick i lämnade timpriser, alltså att ingen kostnad utöver själva timpriset skulle utgå, får kammarrättens slutsatser betraktas som rimliga. Frågan skulle då rätteligen ha prövats mot bestämmelserna om onormalt låga anbud.

Som alla vet är dock dessa bestämmelser svårtillämpade och av den karaktären att det är mycket svårt för en myndighet att få rätt gentemot en leverantör som vet hur de ska formulera sig. I ett fall likt det aktuella, skulle kommunen i sådant fall ha ställt krav på att leverantören i sitt svar skulle redovisa (till exempel) ett beslut om att ta de aktuella kostnaderna centralt. Genom att få vd eller person i motsvarande ställning att intyga att man är medveten om att bolaget måste ta av sin marginal för att täcka dessa kostnader skulle leda till, om inte en lösning, så väl ett steg framåt.

I övrigt ligger svaret på frågan om låga priser, oavsett om man gör som kommunen, eller tillämpar reglerna om onormalt låga priser, i avtalsuppföljningen och beställarkompetensen. Den som får in anbud med låga priser, och där anbuden måste antas, behöver säkerställa att den egna beställarorganisationen har både rätt kompetens och resurser för att säkerställa att leverantören står för sina priser och att de oönskade beteenden som kan uppstå, stävjas i så stor utsträckning som möjligt.

Att man även måste ha ett avtal som är heltäckande och inte ger upphov till möjligheter att ta betalt för ytterligare tjänster utöver de som är kravställda, är en självklarhet utöver detta.

Målnummer och domstol 
Kammarrätten i Göteborg den 4 januari 2023 i mål nr 2857-22.

Juristpanelen