Jag har för Svenskt Näringslivs räkning utrett möjligheterna att förenkla offentliga upphandlingar. Utredningen skulle hållas inom lagstiftningens ram. Jag skulle alltså inte föreslå några förändringar av lagstiftningen. Utredningen resulterade i rapporten Vad en upphandlande myndighet inte behöver göra.
Begränsningen av uppdraget var enkel att hantera. De delar av lagstiftningen som oftast vållar problem visade sig vara helt harmlösa. Mest påtagligt är att man helt kan bortse från 14 kapitlet i nya LOU (Kvalificering). En upphandlare behöver i princip aldrig kvalificera sina leverantörer. En upphandlare behöver inte heller använda något annat utvärderingskriterium än priset: Nästan allt kan köpas till lägsta pris. Och utan diskvalificeringar och konstiga utvärderingar att klaga på, finns inte mycket utrymme för överprövningar.
Att inte kvalificera leverantörer och att köpa till lägsta pris innebär att upphandlaren på andra sätt måste säkerställa rätt kvalitet och att den får vad den vill ha. Verktygen för det är närmast urgamla: En bra objektsbeskrivning – med ”rätt” kvalitetsnivå – och ändamålsenliga avtalsvillkor (kommersiella villkor). En bra objektsbeskrivning är mätbar: Den upphandlande myndigheten ska i efterhand kunna kontrollera att den faktiskt har fått vad den köpte. Ibland går det inte att utforma sådana krav. Då funkar varken reglerna om offentlig upphandling eller annan juridik särskilt bra. Men med lite fantasi och god vilja går det nästan alltid.
Inget hindrar att man i de kommersiella villkoren lägger in exempelvis sociala krav och miljökrav. Det har den stora fördelen framför kvalificering enligt 14 kapitlet LOU att kraven lever genom hela avtalet: Det är trots allt viktigare hur en leverantör sköter sig när den levererar enligt det upphandlade avtalet än hur den skötte sig förra året.
Den stora vinsten med att förenkla offentlig upphandling är inte att antalet överprövningar kan förväntas sjunka. Det är bara en nyttig bieffekt. Den stora vinsten är att fler leverantörer kan lämna anbud. Det gäller inte minst lokala småföretagare. Ekvationen är enkel: Ju lättare det är att lämna anbud, ju mindre tid och ansträngning det tar i anspråk, desto fler småföretagare kommer att lämna anbud. Det ökar konkurrensen. Och konkurrens lär ju vara bra, inte minst för den som köper.
Det finns enorma möjligheter att förenkla offentlig upphandling. Paradoxalt nog leder nog de flesta sådana förenklingar till både bättre konkurrens – och därmed bättre villkor för köparen – och färre juridiska problem. Slutsatsen är att alla upphandlare bör sätta frågan ”Hur kan vi förenkla?” högt upp i agendan inför varje ny upphandling. I det finns bara vinster att göra. Offentlig upphandling behöver inte vara svårt och konstigt. Och lagstiftningen är i sig inget hinder mot att göra goda affärer.
(Rapporten skrevs med utgångspunkt från 2007 års LOU, men den nuvarande lagstiftningen innebär inga praktiska skillnader i det här avseendet.)