Med tekniska konsulttjänster inom byggbranschen menas traditionellt arkitekter och ingenjörer, till exempel bygg- och projektledare, som antingen håller ihop byggprojekt eller skapar de tekniska lösningar i utredningar, beskrivningar och ritningar som tillsammans definierar det byggnadsverk som skall uppföras.
Eftersom omkring 70 procent av alla investeringar i bygg- och anläggningsprojekt i Sverige finansieras av det allmänna är det lätt att se att arkitekter och ingenjörer som har sitt levebröd av att konstruera framtidens teknik för hållbara byggnadsverk, i betydande omfattning utsätts för offentlig upphandling.
Inte längre förtroendeuppdrag
Historiskt sett har den typen av uppdrag – att ställa sin hjärna till förfogande och tänka ut bästa möjliga tekniska lösningar för en byggherre – ansetts vara ett förtroendeuppdrag. Det vill säga ett uppdrag där det normalt inte ligger i beställarens intresse att i detalj avgränsa tjänstens omfattning i förväg och där beställaren heller inte kan kontrollera konsultens arbete. Ungefär som en advokattjänst.
Först när resultatet av konsultens arbete levererats blir det möjligt att bedöma detta. En projekteringstjänst svarar normalt för 10-15 procent av investeringskostnaden för ett byggnadsverk. Vidare utförs en sådan tjänst för det mesta av en handfull olika inblandade företag, alla tungt specialiserade på just sitt teknikområde (bygg, el, vvs, ventilation, mark, styr etcetera). Även vid relativt små projekt är ett flertal personer från varje konsultföretag inblandade i uppdraget.
Lägsta pris öppnar för korruption
Fram till ungefär 2008 köptes de flesta offentliga projekteringstjänster genom avrop på stora ramavtal. Ramavtal som kunde omfatta i stort sett alla fackområden och alla typer av projekt en offentlig beställare hade behov av. Som regel gjordes avrop efter skönsmässiga bedömningar grundat på långa relationer och över tid upparbetat förtroende.
Sedan dess har i stället strikt rangordning i de flesta fall gällt för avrop på ramavtal för tekniska konsulttjänster. Det har också visat sig svårt och medfört risker för överprövning att bedöma så mycket annat än offererat timarvode vid utvärderingar. Följden har blivit en kraftig dumpning av timarvodena för den här typen av tjänster. Inte för inte har det talats om att ”LOU korrumperar konsultbranschen”. Den form av bristande lojalitet i avtalsrelationer som alltför ofta förekommer i ramavtal för byggtjänster till låga timarvoden (reparations- och underhållsarbeten) har börjat prägla också tekniska konsulttjänster. Man säljer sig helt enkelt för billigt och bemannar uppdragen därefter eller hittar i värsta fall olika kreativa metoder för att kompensera sig för ett alltför lågt timarvode.
Man hittar i värsta fall olika kreativa metoder för att kompensera sig för ett alltför lågt timarvode
Tekniska konsulter är vana vid att deras uppdrag preciseras av dem själva genom den upphandlingsform – uppdrag preciserat i samråd – som gällt för deras tjänster under hela 1900-talet. Först med ABK 96, föregångaren till det nu gällande standardavtalet ABK 09, infördes en alternativ upphandlingsform, uppdrag preciserat i förfrågningsunderlag som var tänkt för den offentliga upphandlingen.
I många år har det rått delade meningar i branschen om vad som gällt vid avrop på ramavtal. Är själva avropet också upphandling, preciserat i förfrågningsunderlag eller är det upp till konsulten att med sin fackmässighet och erfarenhet precisera uppdragets syfte, omfattning och kvalitetsnivå i samråd med beställaren? Följden har i många fall blivit en helt onödig osäkerhet där varken beställaren eller konsulten har preciserat uppdraget och konsulterna jobbat med rörligt arvode. Inte sällan med den beska eftersmaken hos beställaren att väldigt mycket tid lagts ned som man behövt betala för utan att egentligen förstå varför. Någon egentlig samsyn om vad uppdraget krävt har man på grund av denna oklarhet alltför ofta förbisett att skaffa sig.
Kvalitet och långsiktighet offras
Under de senaste åren har det blivit allt vanligare med uppdrag som är preciserade i förfrågningsunderlag och handlats upp till fast arvode med tung viktning på priset. Inte sällan som en följd av dysfunktionella ramavtal. För tekniska konsulter har detta medfört en dramatisk förändring. Tidigare har man haft i ryggmärgen att utföra ett så kvalitativt uppdrag som möjligt och ta betalt för nedlagd tid, i ett uppdrag byggt på förtroende.
Nu förväntas man i stället tolka beställarens förfrågningsunderlag så snävt som möjligt i enlighet med konkurrensens och lägsta kostnadens princip för att kräva ersättning för tilläggsarbeten vid minsta brist i kalkylerbarheten och motstridiga uppgifter i förfrågningsunderlaget. Det är inte så det går till att skapa förtroende i avtalsrelationer, att påtala fel och oklarheter i beställarens handlingar först efter det att man tilldelats kontrakt i konkurrens. Vad det medför för kvaliteten i de bygghandlingar som konsulterna har i uppdrag att ta fram och för hela byggnadsverket och dess långsiktiga hållbarhet och driftskostnader behöver ingen tveka om.
Det råder en alarmerande brist på erfarna och duktiga projektörer i Sverige. Det beror på stora pensionsavgångar och på att återväxten varit dålig sedan fastighetskrisen på 90-talet med konkurrens från IT och andra branscher. Det råder huggsexa om nyutexaminerade samhällsbyggare från KTH och andra högskolor.
Branschen borde ha en lysande lönsamhet när hela Sverige nu byggs om. De stora infrastrukturinvesteringarna från rekordåren under 1960- och 70-talen måste renoveras, samtidigt som migrationen skapar nya behov av bostäder. Ändå beskriver branschen (tekniska konsultföretag) att man aldrig haft så låga marginaler som nu. Några söker samarbeten i Indien, andra i Östeuropa, för att kunna erbjuda lägre och lägre arvoden men också för att möta behovet av personal.
Det är förvånande att inte branschens företrädare i högre grad gjort sig hörda mot det tvåfrontskrig mot en hel bransch som rigida tolkningar av LOU i mångt och mycket medfört. Både genom timarvoden som pressats ned till botten i ramavtalsupphandlingar och genom upphandlingar av specifika projekteringsuppdrag till fast arvode på ofta mycket oklara kalkylförutsättningar.
Mer utvecklade modeller behövs
Vad branschen i stället skulle behöva är modeller som liknar den holländska BVP-modellen (best value procurement) där sådant som tidigare utförda uppdrag, bemanning, resurser i uppdraget och liknande tillmäts avgörande betydelse och även gör skillnad vid utvärderingar. Den offentliga beställaren måste samtidigt balansera risken för kraftiga tidsförskjutningar av hela byggprojekt och därav följande merkostnader som följer på en överprövning. Något som inte främjat utvecklingen av mer affärsmässigt inriktade utvärderingsmodeller som betonar kvalitet framför lägsta pris.
Samtidigt krävs en ökad grad av insikt hos merparten av offentliga beställare att projektering måste få ta tid och kosta pengar. Snålheten bedrar gärna visheten och i projekteringen fastställs livscykelkostnader för åtskilliga decennier framåt. Den typen av tjänster kan inte handlas upp som om det vore förbrukningsvaror. Men alltför ofta är det tyvärr just så man gör.