Ett bolag deltog i en anbudsinfordran som Europaparlamentet hade utlyst för IT-tjänster. Efter avslutad anbudsinfordran ingick bolaget ett ramkontrakt (troligtvis menas avropsavtal) med parlamentet för en viss del i upphandlingen. Bolaget begärde sedan att parlamentet skulle ge bolaget tillgång till alla uppgifter om samtliga anbudsförfrågningar som hade sänts ut av parlamentet för alla delar av anbudsinfordran. Bolaget väckte sedan talan genom ansökan till Tribunalen. Sverige intervenerade i målet till stöd för bolagets yrkanden. I domstolen anförde bolaget att det inte gjorts någon individuell prövning av de begärda handlingarna och att rätten till tillgång till handlingar har åsidosatts.
Domstolen hade först att utreda om några av förordningens undantag för skyldighet att lämna ut handlingar gällde i detta fall. Om undantagen inte gällde skulle domstolen undersöka om parlamentet ändå kunde avstå från en individuell prövning med motiveringen att det skulle innebära en oproportionerlig arbetsbörda.
Domstolen konstaterade att parlamentet i princip var skyldigt att göra en konkret och individuell prövning av samtliga begärda handlingar, för att avgöra om tillgång skulle ges till åtminstone en del av dessa handlingar. Parlamentet hade inte gjort någon sådan bedömning. Domstolen hade även att pröva om undantag från denna skyldighet kunde medges med anledning av den orimliga arbetsbörda som en sådan prövning innebär för parlamentet.
Domstolen bedömde att parlamentet kunde göra gällande en orimlig arbetsbörda till stöd för att inte göra en individuell prövning av samtliga begärda handlingar. Domstolen hänvisade till de mycket speciella omständigheterna i fallet och med beaktande av den arbetsinsats som krävdes, de förslag som parlamentet hade formulerat och bolagets attityd så kunde parlamentet göra en orimlig arbetsbörda gällande och följaktligen avslå ansökan om tillgång till handlingarna i dess helhet.
Talan ogillades.