EU-domstolen – statens ansvar för skador till följd av åsidosättanden av unionsrätten av en nationell domstol som dömer i sista instans

En upphandlande myndighet i Ungern hade i anbudsinfordran angett att en kandidat, eller en underleverantör, med ett negativt saldo i balansräkningen under de senaste tre räkenskapsåren inte uppfyller villkoren för ekonomisk och finansiell kapacitet. En leverantör ifrågasatte om kriteriet var lagenligt och gjorde gällande dels att kriteriet var diskriminerande, dels att det inte var ägnat att ge information om anbudsgivarens finansiella kapacitet.

Målet överklagades till flera instanser och prövades även av författningsdomstol utan framgång för leverantören. Leverantören väckte därefter talan om skadestånd för den skada som domstolen i Budapest orsakat genom sin dom.

Leverantören hävdade att den inte fått de fakta och omständigheter som den åberopat vid skiljenämnden och vid den nationella domstolen, men som inte har bedömts av nämnden eller av domstolarna, beaktade enligt unionsrätten.

Leverantören ansåg att den ungerska domstolen hade urholkat de rättigheter som garanteras genom EU-rätten.

Den första frågan som EU-domstolen tog upp gällde de principer som domstolen har fastställt i fråga om statens ansvar för skador till följd av åsidosättanden av unionsrätten av en nationell domstol som dömer i sista instans.

Av tidigare praxis följer att enskilda som lidit skada har rätt till skadestånd när tre förutsättningar är uppfyllda. Den unionsbestämmelse som har överträtts ska syfta till att ge enskilda rättigheter, överträdelsen ska vara tillräckligt klar och det ska finnas ett direkt orsakssamband mellan överträdelsen och den skada som de enskilda har lidit.

EU-domstolen konstaterade att samma förutsättningar gäller för en medlemsstats ansvar för skada som vållats genom ett avgörande av en domstol som dömer i sista instans, när avgörandet strider mot unionsrätten.

EU-domstolen konstaterade också att principen om rättskraft inte utesluter erkännandet av principen om statens ansvar för det beslut som fattats av en nationell domstol som dömer i sista instans och som kränker en regel i unionsrätten.

EU-domstolen uttalade även att de principer som fastställts vad gäller statens ansvar för skador ska tillämpas av de nationella domstolarna i enlighet med de riktlinjer som domstolen har angett.

Slutligen konstaterade EU-domstolen att mindre restriktiva villkor kan föreskrivas men att det inte är förenligt med unionslagstiftningen med nationella bestämmelser som generellt utesluter skadestånd för kostnader som en part ådragit sig genom det aktuella avgörandet från den nationella domstolen.

Den andra frågan som EU-domstolen uttalade sig om var huruvida direktiv 89/665 och direktiv 92/13 samt principerna likvärdighet och effektivitet utgör hinder för en lagstiftning som inte tillåter resning mot en dom från en domstol som dömer i sista instans och som har vunnit laga kraft. När domstolen avgjort en talan, om ogiltigförklaring av en myndighets beslut utan att ta upp en fråga som prövades i en tidigare dom av EU-domstolen, som svar på en begäran om förhandsavgörande i målet om ogiltigförklaring.

EU-domstolen konstaterade att unionsrätten inte utgör hinder för lagstiftning som inte tillåter resning mot en dom från en domstol som dömer i sista instans som har vunnit laga kraft, där domstolen avgjort en talan om ogiltigförklaring av en myndighets beslut utan att ta upp en fråga som prövades i en tidigare dom av EU-domstolen som svar på en begäran om förhandsavgörande i målet om ogiltigförklaring.

EU-domstolen konstaterade emellertid att om de processuella reglerna innefattar möjligheten för domstolen att ompröva en dom som vunnit laga kraft ska den möjligheten, i enlighet med likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen, ha företräde, i enlighet med samma villkor, för att göra situationen förenlig med unionsrätten, såsom den tolkas i en tidigare dom från domstolen.