En italiensk myndighet genomförde en upphandling för tilldelning av bygg- och anläggningskontrakt varvid en leverantör uteslöts från upphandlingsförfarandet eftersom leverantören överskred den högsta gräns på 30 procent som får läggas ut på underentreprenad enligt italiensk rätt.
Leverantören överklagade och yrkade att den på nytt skulle tillåtas delta i upphandlingsförfarandet. Den italienska domstolen lämnade samtliga grunder som åberopats av leverantören utan bifall, med undantag för grunden att den gräns på 30 procent för underentreprenad i italiensk rätt inte är förenlig med unionsrätten.
Domstolen beslutade att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen avseende tolkningen av artiklarna 49 och 56 FEUF samt artikel 71 i direktiv 2014/24/EU.
Den italienska domstolen ville få klarhet i huruvida principerna om etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster samt den unionsrättsliga proportionalitetsprincipen utgör ett hinder för att tillämpa nationella bestämmelser så som den italienska.
EU-domstolen konstaterade att den italienska lagstiftningen innebar ett allmänt och abstrakt förbud mot underentreprenad över en fast procentandel av det berörda kontraktets värde, med följd att förbudet tillämpas oberoende av vilken ekonomisk sektor som berörs av kontraktet, arbetets art och underleverantörernas identitet. Förbudet ansågs förhindra att den upphandlande enheten gör bedömningar från fall till fall.
EU-domstolen konstaterade att det syfte som den italienska lagstiftaren önskat uppnå, bekämpande av organiserad brottslighet, kan uppnås med mindre restriktiva åtgärder. EU-domstolen konstaterade därför att en sådan begränsning av andel att lägga ut på underentreprenad som i det här målet, inte är förenlig med direktiv 2014/24/EU.