Även en leverantör som äger visst varumärke, som myndigheten hänvisat till, kan lida skada då syftet med hänvisningen – i form av påstått ska-krav – varit otydligt m.m. (bristande transparens)

En upphandlande myndighet upphandlade ramavtal för gas och gasol, och tilldelade en anbudsgivare kontrakt. Två leverantörers anbud hade förkastats då de inte ansågs ha offererat en produkt som var likvärdig den myndigheten hade angett i förfrågningsunderlaget. En av dessa leverantörer ansökte om överprövning och anförde att det inte funnits grund att hänvisa till ett varumärke som teknisk specifikation. Vidare hade det varit otydligt att det funnits ett krav på lukttillsats, vilket inte framgick på annat sätt än att den angivna produkten innehöll en sådan. Det var först i tilldelningsbeslutet som myndigheten angav att de båda förkastade anbuden inte uppfyllde detta krav.

Myndigheten bestred ansökan och invände att angivandet av ett visst varumärke varit motiverat och att den klagande leverantören borde ha förstått vad som efterfrågades eftersom den angivna produkten kom från dennes sortiment.

Förvaltningsrätten konstaterade att hänvisning till varumärken enligt 6 kap. 4 § i 2007 års LOU får ske i undantagsfall och att den upphandlande myndigheten har bevisbördan för att förutsättningarna föreligger. Domstolen fann att myndigheten lika gärna hade kunnat beskriva produkten istället för att hänvisa till varumärke, men att den klagande leverantören inte kunde anses ha lidit eller riskerat att lida skada då denne bort förstå att lukttillsats efterfrågades. Förvaltningsrätten avslog ansökan.

Leverantören överklagade till kammarrätten och menade att det inte var uteslutet att även en anbudsgivare som marknadsförde angiven referensprodukt kunde lida skada vid otillåten hänvisning. Tre av fyra anbudsgivare hade inte förstått att det varit ett krav med lukttillsats, vilket visade att förfrågningsunderlaget varit otydligt. Uppenbarligen skulle leverantören ha offererat den angivna produkten om den hade förstått, anförde denne.

Kammarrätten fann att endast den omständigheten att en leverantör äger det efterfrågade varumärket inte i sig utesluter att denne kan missgynnas genom hänvisning. Rätten konstaterade att syftet med möjligheten att hänvisa är att underlätta för leverantörerna och inte för den upphandlande myndigheten, och att det måste vara objektivt omöjligt att beskriva upphandlingsföremålet tillräckligt preciserat och begripligt utan hänvisningen. Så ansågs inte vara fallet här och förfrågningsunderlaget var därför inte transparent. Att leverantören inte offererade produkten trots att den hade haft möjlighet styrkte detta. Eftersom felet hänförde sig till det konkurrensuppsökande skedet skulle upphandlingen göras om.