I debatten om Södertäljebron är det lätt att få intrycket att det ligger något osunt i Trafikverkets upphandling och att dom borde skärpa sig. Men det är ingen rimlig hållning.
En person med näringsförbud får enligt lag äga aktier i ett företag förutsatt att innehavet är mindre än 50 procent. Så är det med entreprenören vid Södertäljebron Det är alltså lagligt. En myndighet kan inte ha egna och hårdare lagar för att tidningarna skriver om upphandling. Troligtvis kan alla vara överens om att det vore orimligt att utesluta ett bolag från offentlig upphandling för att en aktieägare med mindre än 50 procent av aktierna har näringsförbud. Det torde finnas flera sådana exempel i alla våra börsnoterade företag.
Det osunda i offentlig upphandling
10 kapitlet 1 § LOU är ett krav på myndigheten att utesluta en leverantör från offentlig upphandling om det finns en lagakraftvunnen dom som visar att leverantören är dömd för brott. De brott som nämns är organiserad brottslighet, bestickning, korruption, penningtvätt och bedrägeri. För juridiska personer gäller paragrafen om företrädare för bolaget är dömd för dessa brott.
Det mest uppenbara problemet är att lagen förskriver att upphandlaren, utan resurser och befogenheter, ska kontrollera om en leverantör är dömd för exempelvis organiserad brottslighet. Problemet med organiserad brottslighet är att den just är organiserad. Det är därför ytterst osannolikt att den som dömts för något uteslutningsgrundande brott finns med som företrädare för ett bolag som deltar i offentlig upphandling. Alla vet ju på förhand att man kan bli kontrollerad. Att dessa företag döljer företrädare med olämplig bakgrund ligger i sakens natur. Eftersom vi letar efter brottslingar kan vi inte nöja oss med att be leverantören intyga att man inte dömts för brott. Det ligger också i sakens natur.
Då reglerna gäller bolaget under hela avtalstiden måste vi ha en skrivning i avtalet som ger oss möjlighet till kontroll. Exempelvis att alla som kan anses företräda bolaget ska kunna visa utdrag ur belastningsregistret på uppmaning av myndigheten.
Utdrag bara i undantagsfall
Det är bara under vissa omständigheter som en myndighet kan begära ett utdrag ur belastningsregistret, i huvudsak bara vid arbete med barn och inom vård och omsorg.
Som enskild person kan man begära ut sitt eget utdrag. Utdraget skickas då av polismyndigheten till den adress man är skriven på. På utdragen till den enskilde framgår det inte hur många sidor utdraget är på. Det går att ta bort sidor från utdraget utan att det märks eller kan kontrolleras i efterhand.
Det är osunt att lägga mer och mer av samhällets kontroll och styrning på upphandling.
I vissa fall försöker man lösa det med att begära att utdraget ska skickas i obrutet kuvert. Vi har då en ordning där man lagt ett ansvar på upphandlaren att stävja ekonomisk brottslighet genom att sätta tillit till klistret på ett kuvert. Det är inte vettigt.
Det är osunt att lägga mer och mer av samhällets kontroll och styrning på upphandling. Det är allt från miljö, sociala hänsyn, jämställdhet till som nu, stävjande av brottslighet. Det är ett osunt försök till dubbelkommando för att runda en myndighet vars tillsyn fungerar mindre bra. Rimligtvis borde Polismyndigheten, med sina resurser och sina befogenheter, ansvara för kontrollen leverantörers eventuella brottslighet. I stället har det lagts på upphandlande myndighet, som saknar både resurser och befogenheter för att lösa uppgiften. Detta leder till att man i många upphandlingar tappar fokus och missar upphandlingens grundläggande princip: ”Vi ska köpa det här under dom här förutsättningarna. Hur mycket kostar det.”
Man kan med fog säga att tillämpningen av vissa delar av 10 kap leder till osunda offentliga upphandlingar. I försöket att lösa en omöjlig uppgift som lagts på upphandlaren, ökar upphandlingens omfattning men inte dess innehåll. Det osunda ligger i illusionen av kontroll. Den leder i sin ur till att politiker och ledning inte behöver tackla problemet med att tillsätta resurser som gör skillnad. Vill man spetsa till det kan man säga att upphandlarna har under lång tid gjort så mycket av så lite att dom nu kar kvalificerat sig att göra allt av ingenting.
Applåder i massor, ett riktigt bra inlägg. I aktuellt fall är det bara en sak Rikard missade, kristallkulan. Kontraktet tecknades innan företagaren dömdes.
Ett mycket bra inlägg Rikard. Men varför inte be att få det infört i DN eller SvD. Här når du bara redan frälsta.
TRV kan väl i varje fall se till att engagerad personal har 1) behörighet uppdraget och 2) referensuppdrag av motsvarande uppdrag och sedan se till att inte utvärdera på lägsta timpris? Allt för ofta är TRV väldigt prisorienterade i sina inköp och skapar därmed dåliga förutsättningar för att leverantörerna ska kunna prestera i linje med önskemål. De upphandlaren som envisas med att år efter år försöka prispressa små leverantörer med låga marginaler borde själva kunna förstå att det kan finnas risker i det.
Bra Niklas. Håller med dig.
Rikard, det är naturligtvis så som du skrev, upphandlarna kan inte lösa alla värdlens problem, men av ren självbevarelsedrift så vill man inte göra affärer med maffia folk. De brott som räknas upp som grova, bestickning, korruption, penningtvätt och bedrägeri, är typiska brott som den organiserade brottligheten ägnar sig åt.
Maffian är duktiga på att sätta upp ”seriösa” företag som skyltfönster utåt, men vad pågår bakom den fina fasaden?.
Bra att vara på den säkra sidan, och kolla även ”minoritetsägarna” åtminstone de största. Hålla ! den som äger 49,9 procent av ett bolag har i praktiken lika mycket att säga till om och lika stor insikt i verksamheten som den andre som 50,1 procent.
Rikard, jättebra skrivet det finns nån sorts tro på att vi som jobbar med upphandling ska ”rädda världen”. Visst det går att påverka marknaden osv. med miljökrav m.m. men precis som du skriver det är Polisen sak att ”jaga brottslingar”.Tycker som Klas skrev att vi som läser detta är dom redan frälsta. Inlägg i DN, SvD skulle väl vara helt lysande.. /stefan
Att prestera mer för minder ersättning är en företeelse som pågått under hela 1900-talet. Det är det som är drivkraften bakom samhällsutveckling genom marknadsekonomi. Jag kan inte se att det är något fel att anta anbudet med lägsta pris som uppfyller ställda krav. Det är så vi alla gör när vi betalar med egna pengar. Varför skulle vi göra på annat sätt bara för att vi betalar med skattemedel?
Det kan man tro. Men ägandet står utanför företagandet. Det är därför som aktieägare inte representerar bolaget. Att äga aktier är som vilket annat ägande som helst. Även brottslingar måste få äga aktier på samma sätt som dom måste få äga en bil eller en TV.
Det enda inflytande en aktieägare har är rösträtten en gång per på bolagsstämman när valet av styrelse sker. Röstningen sker i förhållande till hur mycket man äger. Det är därför man inte få inneha 50 % eller mer av aktierna om man har näringsförbud.
En annan fråga är hur kontrollen ska ske. Hur gör du när du kontrollerar vem som äger aktier i ett bolag?