Busskurar med krossade glasrutor är tyvärr ingen ovanlighet. Ändå har Hammerglass, som utvecklat en specialbelagd polykarbonat som är 300 gånger starkare än glas, haft svårt att ta sig in på marknaden. Specialinfästningar för busskursglas till trots.
Ulf Bergström, ansvarig för affärsområdet Infrastruktur vid Hammerglass, pekar ut LOU som problemet:
– När stora företag köper in härdade glasrutor till busskurer är priset oerhört lågt. Inköparna har i uppdrag att köpa till lägsta möjliga pris – det är så de håller sin budget.
Att rutorna sedan slås sönder och måste bytas går på driftsbudgeten:
– Och det är ju en helt annan avdelning…
Rutorna från Hammerglass är nästan dubbelt så dyra som vanligt härdat glas.
– Att våra lösningar betalar sig redan efter första glaskrosset spelar tyvärr ingen roll, säger Ulf Bergström som tror att det hade suttit okrossbart glas i alla utsatta kurer om det funnits koordinering mellan inköp och drift.
Nu ser det i alla fall ut som genombrottet är på väg. Som hållplatschef för SL:s bussoperatör Nobina i Stockholm ansvarar Andreas Mehlquist för över 4 000 hållplatser. Han har bytt till okrossbart glass i ett tjugotal av de mest utsatta busskurer på Södertörn – som man bytte glas i var och varannan vecka.
– Sedan installationen i september har vi inte behövt byta ett enda glas, säger han och beräknar besparingen till över 100 000 kronor i månaden enbart på dessa kurer.
Blev lite förvirrad när jag läste artikeln eftersom rubriken inte riktigt verkar stämma överens med innehållet. Leverantörens uppfattning att:
”Ulf Bergström som tror att det hade suttit okrossbart glas i alla utsatta kurer om det funnits koordinering mellan inköp och drift.”
Saknar en anknytning till LOU utan det rör väl mer en organisatorisk fråga hos upphandlande myndigheter? Tänker att jag kanske missat någonting i innehållet.
Det har funnits ett antal inlägg och kommentarer på Linkedin angående upphandling och upphandlare. I många fall har bristande kunskap om vad som ska upphandlas och hur det ska upphandlas ställt till det. Beställaren har bristande kunskap och upphandlaren kan ännu mindre vanligtvis. Det ställer till det för leverantören för han vet inte vad han ska leverera eller så vet han precis hur han ska skriva för att ta sig igenom och få avtalet. Bra exempel är Onemed upphandlingen i Stockholms landsting. Upphandlingen består av 15 sidor uppförandekoder, hur avrop ska ske mm, sedan 2 – 3 sidor om vad som ska upphandlas torftigt skrivet. Gör något åt det istället.
Det här problemet har ingenting att göra med LOU som jag ser det. Det handlar snarare om brister i beställares och upphandlares kompetens OCH samarbetet dem emellan. Det finns säkert alla möjliga förklaringar till varför men en av de stora problemen i offentliga organisationer är att det är dålig styrning på inköp. Ledningarna ser inte det som strategiskt trots de stora inköpsvolymerna som ofta är en stor del av omsättningen. Det här gör att det blir problem då man inte ser till att styra på de mål organisationen har i stort. Man använder inköpsfunktionerna reaktivt och beställarsidan har inga incitament att se fördelen med samarbete tidigt i processerna för att nå optimala resultat. Där man lyckats med detta handlar det oftast om enskilda personer som orkar driva frågorna. Slutar någon av dem hamnar frågorna igen där de var tidigare. Någon långsiktig icke-personberoende plan verkar inte finnas.