Charlotta Holmer har gått igenom en känslofylld resa med den nya lagstiftningen. Det började med förhoppningar om en lite bättre tillvaro, gick över till ilska för att nu mest känna apati inför de nya reglerna.
I och med nya LUF så har en förändringsprocess startat. Förändringen har varit på tapeten under lång tid. Det har pratats om förenklingar och förtydliganden i de nya direktiven. Någonstans där framme väntar upphandlingsparadiset, där solen alltid skiner och blommorna blommar, där alla krav är tydliga och konkurrensen optimal. En plats där upphandlingar är enkla och den goda affären är i fokus. Okej då, jag har väl som alla andra förstått under resans gång att det kanske inte är så det kommer att bli. Men en förhoppning om förbättring har nog ändå funnits.
Var det inte både enklare, effektivare och bättre med de gamla lagarna?
När jag nu ska försöka tillämpa de nya reglerna och göra upphandlingar enligt den nya lagen, så måste jag erkänna ett jag känner mig besviken, trots ganska låga förhoppningar. När jag läser, inser och försöker förstå så känner jag mest uppgivenhet. Vad ska det här vara bra för?
Jag är på väg ner i förändringskurvan. Innan lagen kom levde jag i förnekelse. Jag trodde inte att det skulle beröra mig så mycket. Vi är ett litet bolag, vi upphandlar i försörjningssektorn, det kan inte bli så stora förändringar, tänkte jag då. Sen har jag varit i ilske-fasen och undrat vilken idiot som har skrivit den här skiten. Jag har oroat mig för den orimliga nivån på kontroll jag ska göra i varje upphandling.
Brottsregisterutdrag, på riktigt? Var är förenklingen i det, och hur ska det vara möjligt på alla personer i ett stort bolag? Hur ska jag kunna hantera uppgifterna, kommer jag få information om alla fortkörningar som alla i styrelsen gjort? Jag får panik inför den kommande överbelastningen.
Nu är jag någonstans på botten av förändringskurvan, med apatikänslor. Jag struntar i det. Jag vägrar skicka ut något sådant där tramsigt ESDP-dokument på 25 sidor, som inte tillför någonting annat än tidskrävande administration både för mig och anbudsgivarna. Det är ju helt obegripligt. Kommer någon att använda det? Jag orkar inte och tror inte att det fyller någon funktion.
Kryllar av ordet får
Jag sitter mest och kliar mig i huvudet och känner mig förvirrad. Inte heller finns det några rättsfall att titta på för att förstå innebörden av de nya bestämmelserna. Kan någon förklara vinsterna med förändringen för mig? Var det inte både enklare, effektivare och bättre med de gamla lagarna? Då visste man ju hur man skulle göra, vad man kan skriva, ska skriva och får skriva. I de nya lagarna kryllar det av ordet får, man får än det ena, än det andra. Får och får och får. Men om man ska, eller om man inte får, det vet man inget om.
Jag ser fram emot att börja klättra upp på förändringskurvan till nyorientering, nya mål och acceptans. Jag hoppas att jag snart känner att jag vill lära mig det nya och börja använda bestämmelserna i upphandlingar. Men just nu önskar jag bara att de som bestämt detta ska inse sitt misstag och ändra tillbaka, så att man kan få lite arbetsro.
Visst är det ett hafsverk? Trots att man hade så lång tid på sig att göra ett bra arbete. Jag antar att man är ute efter att skapa ännu fler jobb till juristerna inom området. (Är själv jurist, tack för det). Vad är poängen med att ändra om alla kapitel och paragrafer? Inte blev det lättare att förhandla, det är ”same same but different”. Man skyller på att direktivet inte är solklart. Nej, må så vara, men inte behöver Sverige göra skadan värre. Skulle kunna gått åt andra hållet och underlättat istället.
Tyvärr är det ett återkommande dilemma. Bakssidan är eviga väntan, överprövningar, och att det som önskas uppnå med inköpsprocessen inte sker.
Det är bara att tugga och svälja, vi har gått in i eländet med öppna ögon:
”Direktiven uppvisar brister av olika slag. Det finns bestämmelser som är rätt och slätt obegripliga eller som är tvetydiga och kan ges olika innebörd. Andra har en innebörd som visserligen är begriplig, men som är oförnuftig. Det finns också bestämmelser som strider mot andra bestämmelser.”
Lagrådsyttrandet, sid. 3
Ja du har så rätt så – ESDP förenklade inte för oss leverantörer. Vi förstår den inte riktigt. Ska man fylla i den varje gång den skickas med? Kan man fylla i en och sen låta den gå med även i andra upphandlingar, där det är medskickat en annan variant av ESDP? Och det var enklare förr, helt klart. Man ska väl inte kasta in handduken helt, de nya direktiven behöver väl lite tid för att förstås men också praktiseras, men vi svär lika mycket på ”andra sidan” kan jag säga.
Äntligen säger jag! Vilken lättnad att äntligen få arbeta enligt de regler vi förbundit oss att arbeta enligt, då vi blev del av den Europeiska Unionen. Efter många upphandlingsuppdrag i utland, varav många finansierade av EU har jag ibland funnit mig sittandes i en flygstol på väg hem från något avlägset uppdrag på annan kontinent och frågat mig hur det kommer sig att våra svenska upphandlingsregler i vissa avseenden ännu inte följer de europeiska. Sverige har ju ändå varit del av EU ända sedan 1995 och före det haft en lång period av integration som kan räknas tillbaka till Frihandelsavtalet 1972. Jag för min del har i ökande utsträckning jobbat enligt EU reglerna alltsedan jag först kom i kontakt med dem på ett EU uppdrag i Indonesien 2003, bara för att de funkat bättre för mig. Men jag har alltid modifierat mitt arbetssätt på uppdrag hemma i Sverige så det funkat med vårt svenska regelverk. Så för mig, att se detta ‘nya’ LOU, LUF och även LUK är en lättnad! Äntligen! Samtidigt har jag full förståelse för Charlotta m fl ovan, inte kul med i många avseenden svårtolkade formuleringar och dessutom med avsaknad av rättspraxis samt med nya namn på gamla begrepp. Men nya LOU är bättre, tro mig! Även om den kommer kräva tid, tillvänjning och prejudicerande rättsfall.
Problemet är väl egentligen att vi här i Sverige alltid måste vara ”bäst i klassen”. Ok att det fungerar i övriga EU med direktivet, men jag har mycket svårt att tro att länderna i södra Europa tillämpar direktivet lika strikt som vi i Sverige. De har en mer avslappnad inställning till upphandling, måste inte vara på tå hela tiden och begär inte överprövning på varje litet misstag. Vi borde slappna av lite mer, och det gäller framförallt de som skall vägleda oss: domstolar, Konkurrensverket, Upphandlingsmyndigheten mfl.
Anders Hedemalm, du skriver att det nya är bra och att du alltid har arbetet efter dessa regler. Men du säger inget om vad som är bra och på vad sätt dessa regler kommer att gynna en god affär för båda parter.
Jag, och säkert fler med mig, är väldigt nyfiken på ditt svar.
Hej Anna, Hans heter jag, om din fråga var riktad till mig. Svaret på din fråga är väl spontant att jag redan arbetat enligt EU’s regler innan de nu nya svenska trätt i kraft, vilket av den orsaken gjort och gör mitt jobb enklare nu. Men jag förstår att din fråga inte avsåg mitt inlägg som helhet utan var fokuserad på de två sista meningarna, där jag hävdar att nya LOU är bättre! Utan att gå in på propositionen som helhet (som jag ändå inte kan men som ger en hel del svar på din fråga) tycker jag själv ESPDn är bra, då den ger de förutsättningar som behövs för att i framtiden kunna minska administrationen både från beställar- och leverantörshåll och samtidigt borga för bättre kontroll, säkerhetsmässigt. Jag säger det trots de initiala problemen vi har just nu. Jag tycker att nya LOU ger bättre förutsättningar vad gäller förhandlade förfaranden, bättre förutsättningar för att göra bra affärer alltså. Andra kapitlet om blandade upphandlingar tycker jag är positiv, då ledningen i dessa områden tidigare varit närmast obefintliga. Samma sak vad gäller intern upphandling i 3e kapitlet. Jag tycker det är bra att man arbetar mot bättre omsorg vad gäller anställningsförhållandena hos leverantören, även det möjligen bara obskyrt behandlat i tidigare lagstiftning. I 4e kapitlet finner man nu beskrivet omständigheter vad gäller anbudsgivares ev deltagande i förberedelser i uppdrag. Hade hjälpt mig mycket om detta funnits med i svenska LOU då jag för ett par år sedan hjälpte en svensk kund i utland hantera en LOU överprövning just i detta avseende (finns och är vanligt förekommande i övrig internationell upphandlingslagstiftning, t ex Världsbankens). Om du inte har samma uppfattning som jag i ovan avseenden så vore jag och säkerligen många med mig intresserade av att höra vad du tycker? Med vänliga upphandlingshälsningar! /Hans