En myndighet upphandlade kollektivtrafik med buss på regionala busslinjer. Det angavs i underlaget att anbudsgivarna fick lägga ut högst 30 procent av tjänsten på entreprenad. En leverantör ifrågasatte lagligheten i kravet då möjligheten att anlita underleverantörer begränsades.
Den tyska domstolen begärde förhandsavgörande från EU-domstolen för att klargöra om artikel 5.1 i förordning nr 1370/2007 (”kollektivtrafikförordningen”) innebar att artikel 4.7 i denna ska tillämpas vid förfarande för tilldelning av tjänstekontrakt om kollektivtrafik med buss.
Leverantören menade att begränsningen för utläggande på entreprenad var oförenlig med det tidigare upphandlingsdirektivet nr 2004/18 i dess ändrade lydelse samt att kollektivtrafikförordningen inte var tillämplig. Det nya upphandlingsdirektivet var inte tillämpligt i målet då införlivandefristen inte hade löpt ut när myndighetens valde förfarande för upphandlingen.
Artikel 4.7 i kollektivtrafikförordningen stadgar en skyldighet vid utläggande på entreprenad att leverantören själv ska tillhandahålla en stor del av kollektivtrafiken. Av artikel 5.1 framgår att avtal om allmän trafik ska tilldelas i enlighet med kollektivtrafikförordningen. Från den andra meningen av samma artikel, kan dock ett undantag utläsas då de allmänna upphandlingsreglerna ska tillämpas vid tilldelning av tjänsteavtal om allmän trafik när de inte är koncessionsavtal.
De allmänna upphandlingsreglerna skiljer sig alltså från de speciella reglerna om kollektivtrafik på järnväg och väg. Möjligheterna att lägga ut på entreprenad är mer generösa i de allmänna reglerna medan de speciella reglerna innebär en skyldighet för leverantörer att utföra en stor del på egen hand.
EU-domstolen slog fast att det är domstolens fasta praxis att det tillämpliga direktivet är det som är i kraft när myndigheten väljer typ av förfarande för tilldelning av kontrakt. Detta innebar att det var direktiv 2004/18/EG och inte direktiv 2014/24/EU som var tillämpligt.
Domstolen konstaterade vidare att kontraktet inte utgjorde en tjänstekoncession och att det skulle tilldelas i enlighet med de allmänna upphandlingsreglerna. Både direktiv 2004/18/EG och kollektivtrafikförordningen var således tillämpliga. EU-domstolen slog fast att kollektivtrafikförordningen utgjorde lex specialis i förhållande till upphandlingsdirektivet. Kollektivtrafikförordningen skulle därför gälla med undantag för vissa regler i (kollektivtrafikförordningens artiklar 5.2-5.6). EU-domstolen fann att artikel 4.7 i kollektivtrafikförordningen var tillämplig på kontraktet och att denna artikel inte utgjorde hinder mot kravet att leverantören själv måste svara för 70 procent av driften vid förvaltning och tillhandahållande av kollektivtrafik.