EU-domstol – offentligt styrt organ enligt äldre LOU-direktivet

Ett bolag, som huvudsakligen tillverkade och underhöll lok och vagnar, hade upphandlat järnstänger. Bolaget hade bildats när Litauens statliga järnvägsbolag omorganiserades och var ett helägt dotterbolag till järnvägsbolaget. Det statliga järnvägsbolaget var bolagets huvudsakliga kund, vars beställningar motsvarade nästan 90 procent av bolagets omsättning. En leverantör, som tilldelats en del av kontraktet i bolagets upphandling, begärde att kontraktet skulle ogiltigförklaras och ville att en ny upphandling skulle annonseras, eftersom leverantören menade att bolaget var en upphandlande myndighet.

Efter prövning i tre instanser med återförvisning till appellationsdomstolen, inhämtades förhandsbesked från domstolen angående tolkningen av artikel 1.9 andra stycket a) i direktiv 2004/18/EG (gamla LOU-direktivet) – det vill säga uttrycket ”organ som särskilt har inrättats för att tillgodose behov i det allmännas intresse, förutsatt att behovet inte har industriell eller kommersiell karaktär”. EU-domstolen påpekade att art. 1.9 andra stycket a-c) innehåller tre kumulativa villkor för att avgöra vad som utgör ett ”offentligrättsligt organ”, och att bedömningen av begreppet ”upphandlande myndighet” inklusive ”offentligrättsligt organ” ska tolkas funktionellt och ges stor räckvidd – vilket följer av domstolens praxis. I det aktuella målet ansåg domstolen det klarlagt att bolaget uppfyllde villkoren i art. 1.9 andra stycket b) och c), och övergick till att pröva huruvida bolaget uppfyllde a).

Med angivandet av ”särskilt” i bestämmelsen följer i stället att den endast är avsedd att medföra tvingande upphandlingsregler för sådana enheter som faktiskt inrättats för att tillgodose allmänna behov i det allmännas intresse, förutsatt att behovet inte har en industriell eller kommersiell karaktär. Angående det första ledet konstaterade domstolen i det aktuella fallet att bolagets verksamhet var nödvändig för att Litauens järnvägsbolag ska kunna bedriva sin allmännyttiga verksamhet, och att det följaktligen framgår att bolaget inrättats i det specifika syftet att sålunda uppfylla moderbolagets behov. Det saknade betydelse att enheten också bedriver andra verksamheter i vinstsyfte på en konkurrensutsatt marknad.

Därefter undersökte domstolen om det behov som bolaget tillgodoser i det allmännas intresse inte har industriell eller kommersiell karaktär. Domstolen framförde att en sådan bedömning ska ske med hänsyn till samtliga faktiska och relevanta omständigheter, till exempel omständigheterna vid bildandet av det aktuella organet och de villkor på vilka organet utövar sin verksamhet, inklusive om det saknas konkurrens på marknaden eller vinstsyfte, eller om organet inte står risken för verksamheten, samt huruvida verksamheten finansieras med offentliga medel.

Om organet verkar på normala marknadsmässiga villkor, har ett vinstsyfte och bär sina förluster är det föga sannolikt att behovet inte har industriell eller kommersiell karaktär. Förekomsten av en fungerande konkurrens är dock inte i sig nog för att fastslå att det rör sig om industriell eller kommersiell karaktär. I det aktuella målet fann EU-domstolen att det ankom på den nationella domstolen att pröva de faktiska och rättsliga omständigheterna, och särskilt huruvida bolaget låter sig styras av andra hänsyn än ekonomiska.