LOU är under omdaning och lagrådsremissen är levererad. Tidplanen lovar leverans i april och vem vet: den kanske till och med håller. Nya EU-direktiv är antagna och i denna minst sagt gedigna skriftsamling finns månghundrade sidor att fördjupa sig i om hur den offentliga affären ska förenklas och förbättras.
Nu är det väl inte så många som tror på varken tomten eller att LOU förenklas… Men det finns en hel del intressant som vi kan se fram emot – till exempel möjligheten att reservera kontrakt för sociala företag.
Jag har inte för avsikt att fundera över hur långt det är möjligt att driva denna del av lagutvecklingen utan istället ägna mig åt det fundamentala i denna utveckling av svensk rättstillämpning kallad offentliga affärer.
Vi har, något som väl inte kan ha undgått någon, ett antal stora samhällsutmaningar att jobba med i dagens Sverige. Det är lätt att betrakta flyktingströmmen som en av dessa.
Det man ska ha klart för sig är att alla studier även ser denna potentiella invandring som en stor möjlighet för vårt stora land med få medborgare. Lyckas vi med integration och med att ta vara på den kompetens som nu kommer till oss står vi oss bättre rustade än övriga systrar och bröder i Europa.
Dock stavas utmaningen integration och tillvaratagande av kompetens. Oaktat befolkningsströmmar är det en utmaning som vi har framför oss. Det jag talar om är den kompetens vi redan har vid sidan av det som ibland kallas den ”reguljära” arbetsmarknaden.
I Sverige av idag finns det många människor som har svårt att ”kvala” in på en arbetsmarknad som i allt högre grad ökar tröskelkravet på kompetens. Det är precis som i våra upphandlingar med höga skall-krav, det är från stund till annan kontraproduktivt. Men det är ett faktum och då må vi jobba utifrån detta läge.
Jag ser att en stor del av de köp vi idag gör i offentlig sektor är tjänsteköp – och det är samma läge för privatmarknaden. Kan vi då som offentliga köpare agera på ett sådant sätt att vi med vår köparmakt bättre och oftare kan få igång denna marknad som ibland kallas för den tredje sektorn och där arbetsintegrerade sociala företag agerar?
Svaret på den frågan är givetvis ja.
Kan vi stimulera civilsamhällets möjlighet att utveckla service- och välfärdstjänster där vi är första köparen – den köpare som ger en stabil grund för utveckling? Kan vi göra detta i en högre grad än idag och utan att det påverkar vår hållbara ekonomi?
På även denna frågeställning är svaret ja.
Sedan kommer vi då till huret. Hur ska detta kunna realiseras inom ramen för bland annat de ekonomiska utmaningar vi har?
Jag ser det som möjligt att inom till exempel den kommunala ekonomin balansera köp av tjänster från sociala företag med målet arbetsmarknadsintegration och leverans av tjänster. Räkna med att det reducerar behovet av försörjningsstöd!
Detta exempel jobbar vi nu med i en av gästrikekommunerna. Utöver den företagsekonomiska kalkylen kommer givetvis den samhällsekonomiska som en bonus.
Det vi kommer att uppnå om vi tar oss an denna möjlighet – och väljer att balansera den väl relativt andra ambitioner och mål – kommer vi att genom att personer flyttar sig från utanförskap och bidragsberoende till medskapande och tillväxt.
Detta, mina vänner, är inte lite managerat av oss som tjänare i den offentliga affären!