Kommissionen misslyckades och lagstiftaren likaså. I båda fallen dessutom rejält. Varken direktiven eller de svenska lagarna blev enklare, mer lättillgängliga och mer lätthanterliga än föregångarna. Så långt inget annat än misslyckanden!
Men det är bara att gilla läget, även om man måhända inte just tycker om det. Direktiven finns och lagarna finns. De kommer knappast att ändras under överskådlig tid. Frågan är bara hur man ska gilla läget.
Ett ljus i mörkret är att det inte gör så mycket att kommissionen och lagstiftaren har misslyckats. Den viktigaste länken i kedjan finns kvar, och den kan rädda allt – eller åtminstone allt av vad som spelar någon roll – som har blivit fel. Den viktigaste länken i kedjan är alla upphandlare.
Enkel eller komplicerad?
Det är upphandlarna som bestämmer om upphandlingar ska vara enkla eller komplicerade. De bestämmer om leverantörskvalificeringen ska vara juridiskt enkel och praktiskt hanterbar eller om den ska vara juridiskt komplicerad och praktiskt ohanterlig. De kan ju till och med låta bli att alls kvalificera leverantörerna. Då blir kvalificeringen riktigt enkel.
Jo, lagstiftningen tillåter en så radikal förenkling. Den anger bara att en upphandlande myndighet får, men följaktligen inte måste, kvalificera leverantörer. Den förenklingsmöjligheten är inte en frukt av vare sig kommissionens eller lagstiftarens senaste påstådda förenklingssträvanden. Den har alltid funnits inbyggd i regleringen. Komplikationer på grund av leverantörskvalificeringar kan därför inte skyllas på vare sig kommissionen eller lagstiftaren. De är valda av den som utformar upphandlingen.
Det är inte fel att bara utvärdera pris.
Upphandlarna kan också välja bort alla mer eller mindre fantasifulla utvärderingsmodeller. Det är inte fel att bara utvärdera pris. Att en utvärdering av pris i sig skulle leda till låg kvalitet är en av de dyraste missuppfattningarna i EU:s historia. Vet man vad man vill ha – och det bör naturligtvis den som köper veta – så finns inte mycket annat än priset kvar att utvärdera. Svårare är det inte. Och varken direktiven eller lagstiftningen kräver att något annat än pris utvärderas. Inte heller de komplikationer som uppkommer genom komplicerade utvärderingsmodeller kan skyllas på kommissionen eller lagstiftaren. Även de är helt och hållet hemmagjorda.
Ger utrymme för frihet
Lagstiftningen om offentlig upphandling ger en upphandlare stor frihet. En upphandlare får göra nästan vad som helst så länge det är affärsmässigt motiverat. De principiella begränsningar som finns (transparens, likabehandling, proportionalitet med mera) är knappast annat än affärsmässiga självklarheter, låt vara förklädda till ”högre principer”. Friheten ger också möjligheten att göra livet svårare än vad det behöver vara. Men inte heller det är något som kommissionen eller den svenska lagstiftaren ska lastas för.
Förenkling är förmodligen det viktigaste som vi som är inblandade i offentlig upphandling har att diskutera och sträva efter. Så långt hade kommissionen och lagstiftaren rätt. Att de misslyckades är inte så konstigt, det beror mer än något annat på att det inte är de som har bollen. De har aldrig haft bollen, den har alltid funnits hos den som utformar upphandlingar.
Så, alla svenska upphandlare. Åstadkom det som kommissionen och lagstiftaren egentligen felaktigt anklagas för att ha misslyckats med: Förenkla så mycket ni någonsin kan! Det är faktiskt inte så svårt!
Få fart på er avtalsförvaltning! Upphandling24 arrangerar en populär heldagsutbildning för dig som behöver kunskap, inspiration och verktyg för att påbörja eller komma vidare med ditt arbete med en strukturerad avtalsförvaltning. Läs mer här!