Debatten om det upphandlingsrättsliga regelverket präglas av två olika synsätt. På ena sidan förs en argumentationslinje där upphandlingens primära funktion som en ren förfarandelagstiftning lyfts fram. Sociala och miljörelaterade kriterier betraktas som främmande politiskt pådrivna inslag som kan leda till protektionism och hinder för den fria rörligheten inom marknaden.
Det andra synsättet är att den offentliga upphandlingen ska användas som ett styrmedel där upphandlande myndighet i egenskap av marknadsaktör kan ställa krav.
Detta motiveras inte minst av det faktum att offentliga upphandlingar i Sverige årligen omsätter över 600 miljarder kronor. EU:s offentliga myndigheter står för en konsumtion som motsvarar cirka 17 procent av unionens BNP.
Mitt intresse för sociala krav i samband med offentlig upphandling är dock i första hand inte beroende av de stora summor som omsätts. Snarare rör det sig om att det är en skattefinansierad verksamhet, vilket medför att det offentliga ska hushålla med resurserna och använda dem på ett sätt som gynnar samhälleliga mål.
Det hela kan kokas ner till: bygg skolan, punkt. Eller: bygg skolan och ställ krav på schyssta villkor för de anställda, underlätta sociala och SME-företags medverkan, motverka svartarbete samt främja sysselsättning för långtidsarbetslösa ungdomar.
Formuleringen må vara förenklad, men belyser ändå den aktuella skiljelinjen på vad det upphandlingsrättsliga regelverket är till för och vad dess syfte är.
Utvecklingen går mot att den offentliga upphandlingens styrmedelsfunktion i allt större utsträckning vinner gehör. Det framgår inte minst av det nya upphandlingsdirektivet och den nationella upphandlingsstrategin där hållbarhetskriterierna ges en allt mer framträdande ställning.
Numera betraktas det ekologiska perspektivet som en självklarhet. Beaktandet av sociala krav kommer inom en snar framtid blir en lika självklar del i offentlig upphandling som beaktandet av miljökrav. Först då kan vi få en hållbar upphandlingsstrategi värd namnet.