Det finns idag en stark vilja att med hjälp av de offentliga upphandlingarna påverka såväl miljö som arbetsvillkor i en positiv riktning. Den här syns inte minst i den lagrådsremiss som kom den 5 juni, där man omnämner detta ett stort antal gånger, om än i väldigt luddiga ordalag.
Allmänheten börjar också få upp ögonen för att det är i upphandlingsskedet det går att styra hur leverantörerna till offentlig sektor ska agera vad gäller hållbar utveckling.
Att det här, för att få önskad effekt, kommer att kräva en omfattande uppföljningsverksamhet är de flesta antagligen överrens om: i alla fall de som verkar inom upphandlingsområdet. Vem som ska genomföra denna uppföljning är ofta mer oklart.
Anders Forssell och Anders Ivarsson Westerberg belyser i boken Administrationssamhället företeelsen ”legitimerande administration”, något jag tror att många känner igen. Det här är administration som är viktig för att upprätthålla legitimiteten gentemot viktiga delar av omgivningen, det vill säga allmänheten, politiska organ, media med flera.
Det här är uppgifter som i allt högre utsträckning läggs på våra offentliga verksamheter. Alltid med bra avsikter, det kan gälla miljö, likabehandling, kvalitetsuppföljning och tillgänglighet. Det vill säga sådant som är bra och som vi alla vill verka för, men som oundvikligen kommer att ta tid i anspråk.
Problemet är bara att pålagorna sällan eller aldrig följs av ökade resurser utan ska hanteras inom ramen för befintlig bemanning. Det här innebär antingen att de här extra uppgifterna försvinner i mängden och ges ett minimum av uppmärksamhet eller att kärnuppgiften blir lidande. Jag skulle säga att det idag oftast handlar om det förra i våra offentliga organisationer.
Jag ser personligen minst två sorters legitimerande administration som kommer att behövas för att förverkliga målen med upphandling som styrmedel inom hållbar utveckling. Dels uppföljning av leverantörerna för att de ska känna att vi menar allvar med de här kraven. För att vi ska veta att vi får det vi betalar för, även när det gäller kvalitet i form av miljö- och sociala hänsyn. Förutom det kommer det också att behövas en central uppföljning av huruvida de upphandlande myndigheterna verkligen ställer miljö- och sociala krav i tillräcklig omfattning.
Möjliggör man inte det här rent praktiskt genom att tillföra resurser på ett eller annat sätt, så kommer det bara att bli ”greenwashing” på nationell nivå och det var väl inte tanken.