Därför är rangordning dåligt

Nu har vi, eller rättare sagt lagstiftaren, chansen att äntligen göra sig av med inlåsningen till den fördelningsprincip vi fått leva med så länge, alldeles i onödan.

Jag var redan från början konfunderad över det faktum att man i propositionen 2006/07:128 på en och samma gång lyckades med att dels torgföra rangordning som (nästan) enda möjlighet att fördela avrop vid parallella ramavtal och samtidigt också helt lyckades glömma att beakta direktiven med avseende på vad som där sägs om att ramavtal inte får användas på ett sätt som begränsar konkurrensen.

En händelse som ser ut som en tanke, om man vill vara lite konspiratorisk…

Har därför länge stridit mot detta och i detta känt mig ganska ensam. Satt vid ett tillfälle för några år sedan på en middag efter en upphandlingskonferens och försökte förgäves övertyga två unga upphandlare med juristbakgrund om att det faktiskt fanns (bättre) alternativ till rangordning. Vill minnas att de tittade överseende på mig, ungefär som på en dement åldring som virrat till begreppen.

 

Finns andra fördelningskriterier

Vet egentligen bara en person till som aktivt jobbat mot användningen av rangordning som fördelningsnyckel vid parallella ramavtal (tack Helena!)och i stället visat på att det finns ett oändligt antal andra objektiva fördelningskriterier som kan användas.

Problemen med rangordning är många. Rangordning begränsar konkurrensen, riskerar att förstärka eller cementera oligopol eller till och med monopol på marknader. Den motverkar att leverantören står på tå under avtalstiden (varför skulle de göra det?) och den tar över huvud taget inte hänsyn till beställarnas skiftande behov vid det enskilda avropet. Var behovet identiskt vid varje tillfälle kunde man ju lika gärna upphandla ramavtal med bara en leverantör.

Rangordning bygger (i de flesta fall) på den ögonblicksbild som fångas vid utvärderingen innan tilldelning sker. Därmed förutsätter den också att den aktuella varan/tjänsten inte kommer att utvecklas under avtalstiden.

 

Bidrar till färre anbud

Jag vill också hävda att användning av rangordning kan bidra till att vi får in färre anbud än vi annars skulle ha fått. Varför lägga tid och resurser på att lämna anbud, när risken är stor att jag ändå inte får leverera något?

Allt det ovanstående bidrar dessutom också till att motverka acceptansen för ramavtalen i den egna organisationen.

I vilka situationer kan då rangordning sägas vara den bästa lösningen på objektiva avropskriterier?

Den enda situation jag kan tänka mig, är en där vi pratar om en alltigenom homogen vara eller tjänst, där alla möjliga beställares behov kan tillfredsställas av en leverantör, och där varan/tjänsten absolut inte kommer att utvecklas under avtalstiden. Hur många varor/tjänster stämmer detta in på? Järnmalm? Nej, troligen inte ens där.

Kanske ser någons kontext annorlunda ut, skriv gärna och berätta i så fall.

 

Finns bättre fördelningsnycklar

Om rangordning nu är så dåligt, hur sätter man bra fördelningsnycklar?

Rimligen utifrån inköpsmönstret. Dvs de parametrar beställarna vill/måste kunna ta hänsyn till vid avropet för att kunna optimera detta. Har man inte kunskap om vilka dessa parametrar är så får man skaffa sig det i dialog med beställarna. Det kan handla om pris, kapacitet, tillgänglighet, unika egenskaper med mera.

Varför talades det då överhuvudtaget om rangordning i propositionen? Min bild är att det egentligen kanske inte hade så mycket att göra med att skapa god vägledning. Kanske var det i stället så att någon upphandlingsjurist tyckte sig se att detta var ett problem och man kände sig därför tvungen att ta hand om detta i proppen. Resultatet blev i alla fall ett teoretiskt försök att lösa ett problem som få andra medlemsländer såg.

 

Lämna lösningen till upphandlaren

Vad tycker då näringslivet om rangordningsprincipen? Alldeles för lite, skulle jag vilja säga. De få röster jag har hört, har fört fram ramavtal som en negativ företeelse generellt, snarare än att fokusera på rangordning. Lite märkligt kan jag tycka.

Kanske kan denna artikel bidra till att skapa lite debatt runt detta. Vad säger svenskt näringsliv? Vad säger småföretagarna? Jag tar gärna diskussion i ämnet, kanske vågar någon anta utmaningen och möta upp till debatt i Almedalen?

Nu hänger allt på att lagstiftaren, efter alla turer, verkligen får till texten och i linje med direktivet inte pratar om något annat än just ”objektiva villkor” för tilldelning av kontrakt under ramavtal. En vädjan därför till denne: Måla inte upp någon teoretisk konstruktion bara för att kunna ge ett exempel. Bidra i stället till att skapa ett möjliggörande regelverk genom att lämna lösningen på den goda affären till upphandlaren!