Det är ingen nyhet att alla upphandlingar i Sverige genomförs via elektroniska upphandlingsverktyg. Användandet av verktygen medför ökad transparens, rättssäkerhet, konkurrens och effektiviserar upphandlingsprocessen.
En nyhet blir det däremot när förenklingsutredningens lagförslag klubbas igenom. Ett lagförslag som i mångt och mycket skapar goda förutsättningar för effektiva rättsmedel. Men den innehåller också reglering som onekligen väcker frågor.
I ett försök att underlätta för upphandlare utgår förenklat förfarande och urvalsförfarande. I stället blir det tillåtet att fritt skapa nya förfaranden i icke direktivstyrda upphandlingar förutsatt att dessa följer rättsprinciperna. På vilket sätt detta skulle förenkla för upphandlare eller leverantörer är i dagsläget oklart.
Lagstiftaren verkar inte ta hänsyn till eller visa förståelse för att de förfaranden som i dag finns att tillgå har bildats som logiska konsekvenser av rättsprinciperna.
Det stora problemet blir nu att förstå hur reformen i praktiken ska genomföras. Hur är det tänkt att dessa nya förfaranden ska växa fram?
Inledningsvis kunde vi konstatera att alla upphandlingar genomförs i elektroniska system. Följaktligen kan en upphandlares verktygslåda aldrig vara mer omfattande än den funktionalitet som erbjuds i upphandlingsverktyget. Det går med andra ord bara att genomföra ett förfarande som stöds av upphandlingsverktyget.
Vi som jobbar med att utveckla upphandlingssystem gillar, precis som de flesta andra, tydliga och klara regler. Inte minst gillar vi definitioner, gemensamma termer och fasta bestämmelser. Sådana går att modellera och bygga in i systemet. Att utveckla funktioner för att hantera en ”förfarandelös” upphandlingsprocedur är extremt komplext och därtill mycket svårt att förstå vem som ska initiera.
Lagstiftaren säger: nu är det fritt fram att skapa nya förfaranden – upphandlaren svarar sannolikt: varför och framför allt hur? Systemutvecklarna säger att vi får invänta upphandlarnas önskemål och domstolarna sitter utsiktslöst och väntar på att få skapa ny förfarandepraxis.
Låt oss för argumentationens skull säga att det kommer önskemål om ett nytt och aldrig tidigare testat förfarande – vem ska säkerställa att det är förenligt med lagen? Är det rimligt att lägga hundratals timmar på att utveckla ett nytt förfarande som senare i domstol visar sig oförenligt med rättsprinciper och lagstiftning?
Som tur är finns det sannolikt redan några svar på alla dessa frågor, eftersom den kommande reformen redan existerar i LUK, där det är fritt att själv organisera sitt förfarande. Sedan LUK infördes i december 2016 har det genomförts cirka 550 koncessionsupphandlingar. Ingen har i samband med dessa efterfrågat utveckling av nya förfaranden och således har samtliga genomförts med befintliga förfaranden.
Att utbilda och utbyta erfarenheter (best practice) är viktiga komponenter för en effektiv offentlig upphandling. En förutsättning för det är ett gemensamt upphandlingsspråk. Om en upphandlare genomför ett förfarande som tidigare benämndes förenklat, hur ska det benämnas efter reformen? Öppet? Enkla-förfarandet…? Eller varför inte förenklingsutredningens-förenkling-av-förenklat-förfarande.
Per Werling
Upphandlingsjurist, E-Avrop






Great insights as always, really enjoyed reading this! Loved the insights you shared here! It reminds me of how useful it is to keep track…
Dela kostnader och undvik inlåsningarKommentar av The Fashion Deals på Dela kostnader och undvik inlåsningar