Reglering av immateriella rättigheter

Det klassiska exemplet där det blivit fel är konsultavtal, där kunden avtalar med konsulten om att denne mot betalning ska utveckla något åt kunden, till exempel en viss programvara. Det är underförstått att kunden ska få rätt till programvaran, men i flera fall som jag har stött på har man missat att reglera överlåtelse av de immateriella rättigheterna till programvaran till kunden i avtalet.

Det kan bero på en missuppfattning om att kunden erhåller rättigheterna enbart genom betalningen till konsulten. I andra fall finns det en reglering i avtalet, men bestämmelsen innebär att endast det exemplar av programvaran som tagits fram överlåts till kunden. Det saknas en tydlig reglering om att även de immateriella rättigheterna till programvaran överlåts till kunden.

Resultatet blir att upphovsrätten till programvaran stannar hos konsulten. Det är en oförutsedd effekt som kan få stor påverkan på kundens fortsatta användning av programvaran.           

Om man angriper frågan om immateriella rättigheter på ett strukturerat sätt i avtalet undviker man att hamna i onödiga fallgropar. Jag ska kortfattat beskriva de stora linjerna och hur man kan resonera.

Rättigheterna till material som myndigheten tar med sig in i avtalet
Självklart ska myndigheten behålla de immateriella rättigheterna till sin data och det material som myndigheten tar med sig in i avtalet. Desamma gäller som huvudprincip även för leverantören.

Denna fråga är typiskt sett okontroversiell och principen gäller ändå om man inte avtalar något särskilt. Trots det är det lämpligt att ha med en reglering av principen i avtalet. Särskilt viktigt blir det vid en ”exit” i samband med avtalets upphörande.

I de avtalsbestämmelser som reglerar vad som ska ske när avtalet upphör bör det tydligt anges att myndighetens data och allt annat material som myndigheten tillhandahållit i samband med avtalet ska återgå till myndigheten.

Det kan även anges i avtalet att leverantören har rätt att förfoga över det material som myndigheten tillhandahållit, men endast i den utsträckning som är nödvändig för att leverantören ska kunna uppfylla sina åtaganden gentemot myndigheten i avtalet.

Rättigheterna till leverantörens programvara och system etcetera
En lika naturlig princip är att leverantören behåller rättigheterna till sina system, programvaror, rutiner, mallar och annat som utgör leverantörens arbetsmaterial för att tillhandahålla tjänster enligt avtalet.

Utgångspunkten är att myndigheten får nyttja dessa endast i syfte att motta tjänsterna från leverantören. Om myndigheten har behov av specifik användning av leverantörens material, som till exempel att kunna koppla egna API:er till leverantörens system, bör rätten till detta regleras särskilt i avtalet. 

Myndighetens nyttjanderätt kan vara begränsad om leverantörens system och programvara etcetera innehåller tredjepartsprodukter. Kundens utgångsposition bör vara att man ska kunna förlita sig på leverantörens åtaganden i avtalet och att dessa inte ska kunna begränsas av villkor från tredjepartsleverantörer.

Under alla förhållanden bör avtalet innehålla en bestämmelse om att leverantören ska informera om användningen av tredjepartsprodukter och att myndigheten skriftligen måste godkänna sådan användning.

Rättigheterna till utvecklingar som görs under avtalet
Det här är den situation som är mest problematisk. Jag beskrev i inledningen det klassiska fallet med konsultavtalet om utveckling av programvara som saknade reglering om överlåtelse av de immateriella rättigheterna till kunden.

Situationen är problematisk eftersom principen enligt upphovsrättslagen är att en konsult/leverantör som har tagit fram ett resultat behåller upphovsrätten till resultatet om inget annat avtalas.

För att upphovsrätten ska överlåtas till kunden krävs att avtalet innehåller en uttrycklig bestämmelse om det. För en komplett överlåtelse krävs dessutom en uttrycklig bestämmelse om att kunden har att rätt att ändra och vidareöverlåta resultatet.       

Om myndigheten önskar att upphovsrätten till resultatet av utvecklingar som görs och material som tas fram under avtalet ska överlåtas till myndigheten, måste således avtalet innehålla uttryckliga skrivningar om det.

Men det är inte i alla fall som det finns ett behov för kunden att erhålla samtliga rättigheter till resultatet. I många fall räcker det med en bred förfoganderätt, vilken kan ge i princip samma resultat som om rättigheterna hade överlåtits. Ett vanligt fall när man använder sig av en bred nyttjanderätt i stället för en överlåtelse är när utvecklingar görs direkt på leverantörens system. Rättighetsfrågan kan också få påverkan på priset. 

Det finns därför anledning för myndigheten att fundera över om det är nödvändigt med en överlåtelse av resultatet av det som tagits fram under avtalet eller om det räcker med en vid förfoganderätt. Vilka behov finns?

Om utveckling av programvara görs under avtalet är det vidare viktigt att reglera hanteringen av så kallad open source-programvara. Om resultatet innehåller open source-programvara kan nämligen myndighetens användning i vissa fall begränsas på grund av särskilt restriktiva villkor som gäller för viss open source-programvara. Avtalet bör därför innehålla en bestämmelse om att leverantören måste informera myndigheten huruvida open source-programvara används och att myndigheten skriftligen måste godkänna sådan användning.

Avslutande ord
Den rättsliga regleringen av immateriella rättigheter i samband med avtal är relativt komplex. Det finns många skäl till att lägga kraft på att ta fram tydliga och kompletta avtalsbestämmelser som beskriver parternas rättigheter i olika situationer under avtalet. Inte minst för att undvika obehagliga överraskningar som i det inledande exemplet.

Med en analys av myndighetens behov och ett strukturerat sätt att behandla frågorna i avtalet kommer man långt.