Det visar en rapport från Statskontoret som analyserar hur statliga myndigheter anpassat sig till den skyldighet som gäller sedan 2017 att i vissa fall ställa arbetsrättsliga villkor i upphandlingar.
Överlag anser statliga myndigheter att villkoren är tydliga men däremot svåra att tillämpa, summerar Statskontoret.
Grunden för analysen är en enkät som gått ut till 175 statliga myndigheter och som gjort det tydligt att myndigheter med stor upphandlingsvolym oftare ställer arbetsrättsliga villkor än myndigheter med liten volym.
-Upphandling med arbetsrättsliga villkor innebär flera arbetsmoment som var och en kräver tid, resurser och kompetens. Exempel på det är att göra den så kallade behövlighetsbedömningen för att bedöma om myndigheten behöver ställa arbetsrättsliga villkor i den aktuella upphandlingen eller inte. Vår uppföljning visar också att det kan vara svårt att tolka och fastställa de arbetsrättsliga villkoren utifrån kollektivavtalen, kommenterar Thomas Ringbom, ansvarig utredare på Statskontoret.
-Vidare är arbetet med arbetsrättsliga villkor inte avslutat när själva upphandlingen är genomförd, utan myndigheterna behöver även följa upp att de leverantörer som vunnit upphandlingen lever upp till de arbetsrättsliga villkoren när de utför kontraktet. Även det kräver tid och resurser.
Granskningen visar att lokalvård är den bransch där det är vanligast med att ställa arbetsrättsliga villkor. Det gör nästan tre fjärdedelar av alla myndigheter, vilket av Statskontoret tolkas som att risken för oskäliga arbetsförhållanden är större i den branschen.
Villkor som bygger på ILO:s kärnkonventioner om grundläggande rättigheter i arbetslivet har ställts i upphandlingar av en tredjedel av myndigheterna och där är it den vanligaste branschen.
I det åtgärdspaket som Statskontoret föreslår till regeringen är en utökad samverkan mellan statliga myndigheter och Kammarkollegiet för ökad användning av ramavtal en viktig del. Regeringen föreslås också stärka sin styrning av myndigheterna med exempelvis återrapporteringskrav i regleringsbreven.
Statskontoret menar att Upphandlingsmyndigheten har en nyckelroll för ökad samordning mellan myndigheter och ett utökat upphandlingsstöd som rör arbetsrättsliga villkor.
-Det har tydligt framkommit i vår uppföljning att Upphandlingsmyndighetens befintliga stöd som rör arbetsrättsliga villkor är uppskattat av myndigheterna och att många myndigheter efterfrågar mer av detta stöd. Myndigheterna önskar exempelvis riskbedömningar för fler branscher än vad som finns idag, samt färdiga arbetsrättsliga villkor utifrån kollektivavtal för fler områden än vad som finns i dag. Dessa stöd är konkreta och handfasta och kopplar till det operativa upphandlingsarbetet, säger Thomas Ringbom.
Vill du bli bättre på att projektleda upphandlingar?
Adam bertil
Med tanke på att upphandlare kan ha rätt egna tolkningar av vad det här innebär så skulle det kanske vara mer intressant om respektive krav i avtalen granskades. Samt att man faktiskt tittade på hur granskningarna går till. Har svårt att tänka mig att man går igenom alla avtal och ser hur löner osv betalas ut.
T
Helt menlöst, annat än ur ytligt symboliskt syfte, att ställa krav på att ILO’s kärnkonventioner ska följas; såvida inte upphandlingen avser träffa 3:e land. Samtliga kärnkonventioner är nämligen ratificerade av EU som helhet och därför juridiskt bindande för varje medlemsstat. Precis som vanliga lagar inte behöver skrivas ut särskild i upphandling eller tillhörande avtal behöver därför inte ILO:s kärnkonventioner skrivas ut.
ABC för arbetsrättsliga krav är:
1) Utstationeringsdirektivets inre kärna (endast lön, arbetstid, ledighet)
2) Behövlighetsprövning (proportionalitetsprincipen – stoppa inte in villkor som inte fyller ett nödvändigt syfte)
3) Uppföljning
Tyvärr har arbetsrättsliga krav nästan blivit ett ”buzzword” för många myndigheter att signalera ansvar. Litet som ”innovation” har blivit ett sätt att signalera att man är initiativrika och håller spjutkompetens. Arbetsrättsliga krav betyder inte någonting om de inte följs upp. Tvärtom urholkas upphandlingars styrka samt schyssta leverantörers konkurrenskraft om krav staplas på hög utan att någonsin följas upp. Vidare kan undlåtenhet att vidta sanktioner om övertramp påträffas komma att tolkas som väsentlig kontraktsändring – vilket inte är tillåtet.
Arbetsrättsliga krav är annars något som följs upp av facken, som en del av den svenska modellen. Att som upphandlande myndighet agera extrapolis för villkor kopierade från kollektivavtal (eftersom kravställa bundenhet av kollektivavtal skulle strida mot föreningsfriheten) känns därför överflödigt. Om de företag som valt att inte underteckna kollektivavtal (och som inte fått påskrivande forcerat av fackliga stridsåtgärder och sympatåtgärder) tvingas att följa kollektivavtalsvillkor artificiellt för att det offentliga agerar förlängd arm åt facken blir det återigen invasivt i förhållande till den svenska modellen.