När tilldelningsångesten slår till

Varför är det så svårt att få iväg det där tilldelningsmeddelandet? Vi är ju säkra på att vi har valt rätt. Vi har utvärderat noga och rättvist, gått igenom anbuden flera gånger, bakifrån och fram, framifrån och bak.

Flera kunniga ögon har granskat och värderat. Beslutet är fattat och vi vet att det är rätt. Ändå sitter jag här och kan inte skicka iväg det.

Varför är det så svårt att göra någon besviken? Av fyra är det bara en som kommer att bli glad. Tänker på allt jobb som alla anbudsgivarna har lagt ner – och så får de liksom inte betalt för det.

Känner mig taskig mot dem som får ett nej.

Bläddrar igenom alla anbud igen. Granskar utvärderingsdokumentet för tjugonde gången. Kommer någon att klaga? Vad skulle klaga på? Ändrar en formulering i meddelandet.

Kommer övergången till den nya leverantören att gå bra? Kollar igenom anbuden igen. Vi har ju valt den, som vi tror är bäst för oss. Vi måste välja någon, även om alla kan leverera.

Varför kan jag inte bara skicka det? Hur svårt kan det vara? Jag måste nog byta jobb, florist kanske? Dubbelkollar mejladresserna. Bara att bifoga och skicka. Det är ju bara ett avtal.

Vad håller jag på med? Jag är ju inte läkare som ska lämna ett cancerbesked. Men den tidigare leverantörens personal, kommer de att bli utan jobb nu? Och den nya då, kommer den verkligen att hålla vad de lovat?

Vad ska jag svara när de ringer och vill veta hur vi har tänkt. Hur har vi egentligen tänkt? Och varför kan det aldrig vara enkelt. Klart och tydligt, den är bättre än den för att.

Men det är ju sällan så enkelt. Vi har viktat hit och viktat dit, kvalitet mot pris, pris mot kvalitet, mervärden hit och mervärden dit. Beslutet är inte fattat utan grunder. Beslutet kommer inte att ändras. Och någon kommer ju att bli glad av meddelandet. Skicka nu då.