Olle Lindberg
Olle Lindberg, Advokatfirman Kahn Pedersen

Var är solidariteten?

FÖRDJUPNING Anbudsgivare kan åberopa ett annat bolags finansiella ställning i sitt anbud. Upphandlare riskerar dock att missa att kunna rikta framtida krav direkt mot det andra bolaget, om det i praktiken inte är fråga om ett solidariskt ansvar, skriver Olle Lindberg, Advokatfirman Kahn Pedersen.


Anbudsgivare kan åberopa andra företags kapacitet för att på det viset klara av kraven i offentliga upphandlingar. Det uttrycks ofta som en rättighet för anbudsgivarna och utnyttjas också i stor utsträckning.

I 2016 års LOU poängterades att upphandlande myndigheter har rätt att kräva solidariskt ansvar från den vars ekonomiska kapacitet åberopas, en möjlighet som upphandlande myndigheter inte alltid utnyttjar på bästa sätt.

Anbudsbilagorna brukar kallas åtaganden, moderbolagsgarantier, åberopanden eller utnyttjande av annans kapacitet. För stunden bryr vi oss inte om vad vi kallar dem, utan fokuserar på innehållet. Kan myndigheten vara säker på att den har nytta av dokumentet, den dagen saker ställs på sin spets?

Den generella rätten att åberopa kapacitet
Rent praktiskt brukar anbudsgivaren lämna in ett dokument där ett visst företag intygar att det ställer sina resurser till förfogande för anbudsgivaren. Särskilt mycket mer än så står det sällan i dokumentet.

Möjligheten brukar användas när en anbudsgivare behöver samarbeta med ett annat företag för att uppfylla ett krav på viss teknisk kapacitet. Då räcker ofta det enkla åberopandet som fullgott bevis för att anbudsgivaren har tillgång till rätt resurser. Situationen kan jämföras med ett löfte om egen tillgänglig personal eller utrustning. Annorlunda uttryckt: tror myndigheten att leverantören har den kompetens och/eller utrustning som krävs för att utföra uppdraget?

Åberopande av ekonomisk kapacitet
När det gäller åberopande av ekonomisk och finansiell ställning tjänar anbudsbilagorna även ett annat syfte, vilket gör att det ställs betydligt högre krav på innehållet. Om anbudsgivaren inte har tillräckligt god ekonomisk ställning (i förhållande till kraven i upphandlingen) kan myndigheten behöva en garant för att förpliktelserna fullgörs. Om det lutar mot att leverantören inte kommer att fullgöra kontraktet ligger det i myndighetens intresse att kunna kräva att garanten istället ansvarar för fullgörande av kontraktet.

Myndigheter har därför rätt att kräva att det företag vars ekonomiska och finansiella ställning åberopas även är solidariskt ansvarigt för förpliktelserna i kontraktet. Det låter klokt och rimligt, tänker de flesta. Om ett företag lovar att anbudsgivaren har tillräckligt god ekonomisk ställning för att anförtros ett visst uppdrag, bör det garanterande företaget också behöva stå sitt kast om det visar sig att så inte var fallet.

Beroende på vad som bedöms lämpligt kan det solidariska ansvaret omfatta antingen ett rent betalningsansvar, eller ett ansvar för att fullgöra förpliktelserna i avtalet.

Räcker det med ett åtagande från moderbolaget till det anbudsgivande dotterbolaget?
Det vanliga är att anbudsgivarna åberopar sitt moderbolags ekonomiska kapacitet. Ofta ser sådana åberopanden ut så att moderbolaget ställer sin ekonomiska kapacitet till förfogande för det anbudsgivande bolaget, det vill säga inte direkt till myndigheten och inte i en direkt avtalsrelation mellan moderbolaget och myndigheten.

Avsaknaden av en direkt relation kan vara problematisk. Vad händer om leverantören riskerar att inte klara av att leverera? Kan myndigheten ställa krav direkt på moderbolaget – helst redan innan projektet havererar?

Den upphandlande myndigheten bör fundera över vad det troliga utfallet av anbudsgivarens insolvens eller icke-leverans skulle bli, och hur riskerna kan minimeras. Kan myndigheten direkt – utan att först gå vägen via anbudsgivaren – kräva att moderbolaget fullgör förpliktelserna i kontraktet? Kan myndigheten ta moderbolaget till domstol för att den vägen tvinga fram fullgörelse eller kräva skadestånd?

Eftersom moderbolagsgarantin sällan innebär ett tydligt avtalsförhållande mellan myndigheten och moderbolaget kommer domstolsprocessen att kompliceras av om det först måste utredas vilken – om någon – förpliktelse moderbolaget har till myndigheten, om moderbolaget exempelvis påstår att det endast har tecknat ett avtal med sitt eget dotterbolag.

Ett alternativ till komplicerad avtalstolkning
En för upphandlande myndighet bättre lösning är att se till att det företag vars ekonomiska kapacitet åberopas förpliktar sig direkt gentemot myndigheten såsom för egen skuld. Detta kan ske redan vid anbudslämnande eller genom att myndigheten uttryckligen kräver undertecknande av en proprieborgen utställd av moderbolaget för att teckna kontrakt med dotterbolaget.

Genom att tydligt reglera det åberopade företagets förpliktelser gentemot den upphandlande myndigheten undanröjs onödiga risker. Skärpta krav kan även ha en viss uppfostrande effekt för mindre seriösa aktörer.

Vad bör upphandlaren rent konkret kräva av moderbolaget? Det varierar givetvis från fall till fall, beroende på vad som upphandlas. Vissa moment bör dock finnas med i regleringen av det solidariska ansvaret. Som exempel kan nämnas att det är klokt att inkludera en specificering av vilka förpliktelser i det upphandlade kontraktet som avses, och om några särskilda villkor måste vara uppfyllda för att myndigheten ska ha rätt att framställa krav mot moderbolaget.  

Upphandlaren bör fråga sig om det är viktigt med ett solidariskt ansvar för förpliktelserna i ett visst avtal. Om så är fallet, se då till att tänka efter i förväg, och ta tillvara de möjligheter som finns. På så vis behöver man inte undra över vad som egentligen hände med solidariteten.

Olle Lindberg, Advokatfirman Kahn Pedersen


Bo Nordlin

Om Bo Nordlin

Grundare och chefredaktör för Inköpsrådet. Bo Nordlin har även grundat Upphandling24 och varit dess chefredaktör fram till september 2015.

Kommentatorerna ansvarar för sina egna inlägg

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *