När det är viktigare att inte göra fel än att göra rätt blir effekten en sämre välfärd.
Jag har sedan grundandet av företaget DoubleCheck år 2007 slagits mot den offentliga sektorns motvilja att syna den egna verksamheten. Likt en modern Don Quixote har jag i vartenda hörn av Sverige sett de stora väderkvarnar som bara snurrar på – utan att någon reflekterar över att de inte är särskilt effektiva längre.
Mitt bolag, DoubleCheck, har hjälpt till att både definiera och sätta siffror på den offentliga marknaden. Genom att systematiskt samla in alla inköpsvärden kan påvisa marknadens faktiska storlek – och visa vem som gör affärer med vem.
Under denna tid har intresset och förståelsen för att det finns möjligheter att göra bättre offentliga affärer ökat. Till denna slutsats har exempelvis den statliga utredningen Goda affärer, med Anders Wijkman i spetsen, kommit.
Man vågade i sin rapport säga att vi med bättre offentliga affärer skulle kunna spara ett antal procent på den offentliga marknadens totala inköp. Genom våra kontakter med inköpscontrollers, avtalscontrollers, inköpsstrateger, som har till uppgift att se över hur affärer görs i den egna förvaltningen, växer bilden av att det faktiskt finns upp till tio procent av inköpsvärdet att frigöra genom bättre kontroll, styrning och uppföljning.
Med utgångspunkt i värdet av landets offentliga inköp, som 2014 var 823 miljarder kronor, innebär det att vi skattebetalare kan få både fler och bättre välfärdstjänster. Cirka 80 miljarder kronor mer eller mindre slösas bort.
Dessa pengar, en dold förmögenhet, skulle kunna göra mycket gott. Med fokus på kvalitet och ett ökat ansvarstagande hos alla dem som förvaltar våra skattemedel hade det varit möjligt att till exempel öka bemanningen i sjukvården, höja lärartätheten i skolorna, bygga bättre vägar och skapa fler boenden till såväl studenter som nyanlända människor på flykt.
Hur har det kommit att bli så här? I offentlig sektor verkar det som om att många har glömt bort vem som är ägaren.
Fakta är att ungefär tio procent av alla offentliganställda har attesträtt. Därmed kan de kallas för inköpare. Det är viktigt att skilja dessa från upphandlare, alltså de som skapar avtalen.
Inköparnas förmåga att göra bra affärer är inte sämre än någon annan av oss som fått ansvar och tillika en befogenhet att förvalta andras pengar. Däremot verkar det som att kulturskillnaden i denna viktiga funktion i den offentliga sektorn – jämfört med i privat verksamhet – är lika stor som det teknikskifte som tog död på behovet av väderkvarnar en gång i tiden.
Ägarna av de medel som idag inte används på ett genomtänkt och ekonomiskt försvarbart sätt är vi: du och jag, vanliga dödliga medborgare och våra familjemedlemmar.
Många av oss har ansvar för unga eller gamla i familjen och är angelägna om deras möjligheter att få bästa effekt av de medel som återstår efter att skatten är betald. Inte skulle det väl accepteras att en i familjen köper in varor och tjänster för familjens hela nettolön utan att reflektera över om man får betala överpriser? Eller, ännu värre, köper varor och tjänster som inte möter familjens behov?
Det är tyvärr så det går till i många av de över 20 miljoner köp som årligen görs i offentlig sektor.
Nu har tiden kommit då uppmärksamheten kring detta faktum äntligen finns. Vi har en civilminister som har ett starkt engagemang för en bättre offentlig upphandling. För första gången har en myndighet bildats enkom för att vässa de offentliga affärerna.
Men räcker det? Svaret är nej. Var och en av oss måste också visa att vi bryr oss.
Jag hoppas att även du stödjer uppropet #80miljarder. Våga säg nej när du ser någon göra en dålig offentlig affär. Det är dina och mina pengar som slösas bort – och det är inte okej!